Sök
  • asa692

Jag har världens roligaste jobb.. Jag får betalat för att hålla på med det jag vill, hur ljuvligt är inte det? Och nu kommer jag snart att kunna förverkliga en dröm jag alltid har haft. Visserligen på en väg som jag inte trodde, men allt pga min tjej. För att hon finns där...


Det går inte att förklara för andra hur bandet kan se ut när det inte längre är fysiskt. Och det finns så många som inte tror alls, men jag är lyckligtvis mer öppen än så eftersom jag känner. Jag blir långsamt guidad i rätt riktning och får hjälp med sorgen. Hon vill att jag ska hitta våran musik och våran dans och jag har just lyckats med det. Isabelles och mitt band är obrytbart och inte ens fysik och vetenskap står i vägen. Vi är vi.. Kommer alltid att vara något som är omöjligt att beskriva med ord eftersom det inte ens är ord.


Jag kommer inte att bemöda mig om att förklara, för om man inte är där själv så förstår man inte. Och man får kanske inte heller gåvan att förstå och känna om man inte själv blivit utsatt för den här typen utav förlust. Tänker att om det själsliga bandet inte fanns där innan, så är det inget som skapas efteråt. Så tacksam för att vi i alla fall har gåvan att nå varandra. Så tacksam.




93 visningar0 kommentarer
  • asa692

Någonting hände för en vecka sedan. När jag och Lina gjorde Yran. Jag fick träffa mig själv igen och jag kände mig genuint lycklig. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag kände mig lycklig (och det gäller även innan Isabelle lämnade mig). Den känslan vill jag såklart behålla, eller få tillbaka lite då och då i alla fall. Jag tror att det kan vara det här som man kallar för 40-års kris? För mina tankar går igenom hur mitt liv är och vart jag vill att mitt liv ska gå. Med fokus på ordet liv! Jag måste börja leva. Nej, men på riktigt. Det här som jag är mitt i nu och har stannat i länge, det är inte jag. Som bara över en natt kan jag lyssna på partymusik igen. Helt plötsligt är det till och med den musiken som får mig att må bäst och jag har gått från att vilja stänga av radion till att höja. Jag vet att Isabelle inte vill något hellre än att jag ska ta till mig vårat all in skaka rumpa och nu kan vi mötas där igen. I känslan av positiv energi och oövervinnerlig.


Hur snabbt det kan vända. Från att vara ledsen och känna den tyngsta känslan under semestern till att komma tillbaka till jobbet och ha dag ute med en nära vän, lycka.


Det känns ungefär som att jag gått runt som en karaktär i en svartvit film under flera år. En stumfilm... och helt plötsligt fick jag flera hinkar färg kastat över mig. Nu känner jag mig som färgklicken mitt i allt det svartvita istället.


Att faktiskt lyssna på mig själv nu är min största fiende. Jag lyssnar inte på mig själv längre, så vi får se om jag lyckas skapa ringar på vattnet eller om jag dödar allt. Vi får se. Jag vill egentligen inte kalla det jag går igenom för kris, för varför är det en kris att inse att man måste börja göra förändringar för att man ska känna att man lever?


Eftersom jag varit sjuk (igen) så är det paus på träning (igen), vilket suger, eftersom jag just har fått hem mina nya träningsbyxor som är döläckra. Så jag bara längtar efter att få springa till gymmet och njuta av mig själv i mina nya snyggingar. Fan... Jag är över 40! Jag är rädd att allt tar slut innan jag ens hunnit börja. Jag har inte tid med att vara sjuk. Jag har inte tid för mer av det här hemmasittandet. Jag har ett ansvar att leva för Isabelle. Att ta hand om min hälsa för Isabelle, att skratta, dansa, umgås, kramas, skapa och vara så mycket jag det bara går. Jag är alldeles för bra på att sätta andra före mig själv, jämnt. Jag tror att jag behöver en psykolog?! Eller en coach...? Någon som hjälper mig att gå åt mitt håll.



31 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag har haft hög frånvaro här. Det blir lätt så när jag mår riktigt dåligt. Då finns det inte någon ork till något och jag blir handlingsförlamad inom samtliga områden av livet. Så kände jag faktiskt nästa hela semestern. Så det var tur att jag hade tre veckors semester och inte fem som jag önskade från början. Men nu är jag på väg åt rätt håll igen. Jag behövde bara återgå till jobbet. Hålla mig sysselsatt och fylla dagarna med mer aktivitet. Huvudet fick alldeles för mycket tid över till att tänka den här semestern.


Det kan vara både hälsosamt och själsdödande att fastna hos min Isabelle. Det är ytterligheter att kastas mellan hopp och känsla av liv, till hopplöshet och brist på mening. Jag föredrar givetvis det första.. Problemet är att man inte riktigt får välja. Mitt mål är ju att det ska vara känslosamt fint att ha henne i tankarna och att det fina ska omvandlas till något vackert på ett eller annat sätt.


Jag har gjort min andra vecka på jobbet nu och jag har redan fått igång rutiner som jag gillar. Jag jobbar och går till gymmet varvat med att gå hem och tillverka praliner. Och det trivs jag med nu. Så härligt att fylla dagen med fullt ös, för att sen ha en eller två timmar vilandes på soffan. Så det är dit jag ska försöka ta mig nu. Idag har jag varit "duktiga flickan" och både jobbat, tränat, lockat igen praliner och lagat två middagar och just diskat undan allt. Och nej, jag menar inte att man måste ha fullt ös med att prestera för att vara en duktig flicka. Men jag känner mig duktig då eftersom jag vet att jag tar hand om mig själv bäst genom att ha saker att göra. Skippar jag att träna eller att göra praliner (som är det jag vill göra) så skippar jag det som jag tycker är roligt och det skapar obalans. Och jag kan ju varken välja bort jobbet eller barn och middag. Så det är bara att kavla upp armarna och göra...


Livet tar ju slut så fort och det är väldigt mycket som jag vill hinna med innan det är dags att dra här ifrån.

20 visningar0 kommentarer