Sök
  • asa692

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka för att du lyckades ge mig det svaret jag behövde. Att du har det bra. Nej, min saknad blir inte mindre och jag kommer alltid att längta tillbaka till oss. Men det ger mig i alla fall sinnesro att inte oroa mig och det är det viktigaste. Tack min älskling.


Tack för allt som du förmedlade. De starka känslorna som påverkade alla i rummet, euforin jag fick känna och hur du gjorde mig lättare. Tack för vårat obrytbara band.


En liten uppdatering...


Jag fortsätter att göra mitt bästa. Jag hade ett grymt träningspass idag som gav mig såå mycket energi och styrka. Självförtroendet var på topp ända fram till att jag dansade på en TikTok-video med Joline och får se hur gammal jag ser ut på film. Haha... Det är tydligt att sociala medier inte alltid gynnar det psykiska välmåendet. Man gör bäst i att hålla sig borta från kameran.


Efter semester och sommar vill jag sakta börja forma vårat Bellas. Träna på att gjuta choklad, skapa fint och hitta askar som når upp till den standarden vi vill ha. Sen måste jag komma fram till hur jag vill sälja dem? Har mina tankar, men vet inte vilken jag ska gå på.


Joline gråter såklart fortfarande efter dig och det skär i hjärtat varje gång att hon inte får ha sin Isabelle. Världens bästa storasyster. Alicia gör som Alicia gör. Delar inte sorgen, utan behåller den själv och lyssnar ensam på låtar som påminner om dig. Jag kan också lyssna på de låtarna, men det gör väldigt ont att inte känna lusten att dansa på riktigt. Det vill jag fortfarande bara göra med dig. Just ja.. Jag följde med Simon till frisören så att han fick klippa av sig håret. Han blev så fin. Vet att du också skulle tycka det. Och det var så skönt att se att han själv tyckte att det var det bästa beslutet han tagit på länge :)

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna blir omedelbart stimulerad eftersom jag både känner att jag har gjort något (vilket lugnar mitt behov av att det ska hända saker) och mitt självförtroende växer med omedelbar verkan. Jag kan ge mig själv plats. Jag har nyss tagit mig den här tiden. Grymt! Vid tidigare gymperioder har jag valt att sluta för att jag går ner i vikt och det behöver jag absolut inte. Jag vill få en stark kropp som faktiskt besitter synliga muskler och den här gången är jag mycket bättre på att äta mera än vad jag egentligen vill. Sen kompletterar jag med protein efter träningen. Så än så länge bådar det gott.


Igår tränade jag tillsammans med min man och två andra och det är ju faktiskt roligast att träna tillsammans. Så de dagarna det blir med sällskap ser jag som en lyx. Och förutom att det blir socialt så lär jag mig mer. När jag är ensam är lyxen att ta mig bra tid till att stretcha efteråt, med meditativ musik i bakgrunden. Det blir som en liten avslutning med bra andning och reflektion. Så träningen leder till att jag känner mig både fysiskt och psykiskt starkare.


Efter att vi gymmat tillsammans igår, gick vi hem för att hämta upp Joline och sen Alina för att åka på badhuset och leka av oss. Fyra timmar senare åkte vi hem, Nicklas lagade mat och vi fick middagssällskap. Drack lite kaffe och spelade Chicago tillsammans. Kvällen avslutades med att jag och Joline tittade färdigt på Topgun. Alldeles perfekt avslut med andra ord. Och vi lyckades balansera våra behov med barnens behov. Precis så som man vill att det ska vara.


Idag, söndag har jag efter träningen städat lite hemma, dammtorkat, ätit lunch och legat på soffan och läst lite i Begynnelsen av Dan Brown. Joline och hennes vän Saga ligger och pärlar djur inne på rummet och Alicia skrattar till något på mobilen. Nicklas och Simon gör stan. Så helt perfekt för mig att få sitta här. Nu tror att jag ska plocka fram Ipaden och ägna lite tid åt Isabelle (bilden som jag i tidigare inlägg visat).


VI KAN FÖRÄNDRA DET VI VILL

0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla känslor utom lycka och glädje. Precis så som man föreställer sig att det känns att förlora ett barn. Jag har hela tiden lyssnat på mina känslor och accepterat dem. Inte en enda har jag tryckt in i bröstet. Jag har gråtit öppet, skrattat om jag kunnat och bara varit tyst. Och någonstans mitt i allt så har jag kunnat höra Isabelle prata med mig. Hon har tröstat mig, peppat mig och jag ser henne ofta framför mig. Det vackraste som finns.


Väldigt tidigt kände jag att Isabelle måste få behålla sin mamma. Att jag inte får förändras till en person som hon inte känner igen. Att alla mina flickor behöver sin mamma och att jag så långt det går måste vara stark och fokusera på att hylla henne. Göra henne stolt. Helt samma person går ju inte att vara eftersom inget är som det ska vara längre och den där riktigt lyckliga känslan kanske aldrig kan infinna sig igen. Men... Man får aldrig någonsin ge upp. Och jag är helt makalöst grym på att kämpa. Så, här är min största fight hittills i livet.


I samband med årsdagen för att Isabelle försvann så fick jag Corona. I elva dagar låg jag på soffan. Jag mådde skit både fysiskt och psykiskt och det blev av någon anledning vändpunkten till allt? Såhär i efterhand tror jag att det var Isabelle som gav mig ett år av att må riktigt dåligt på och sen gav hon mig en knuff i rätt riktning. NU FÅR DU BÖRJA LEVA MAMMA! Det började med att jag struntade i de där två onödiga glasen med gott vin på helgkvällen och jag kände mig på en gång så mycket starkare psykiskt. Känslan av Åsa för 10 år sedan började snabbt att smyga sig tillbaka. För några veckor sedan skaffade jag gymkort (som jag har velat göra länge men inte orkat ta mig för). Så nu har jag spenderat ungefär fem av sju dagar på gymmet och jag har redan ett behov att få gå dit. Jag längtar på riktigt. Önskar att jag kunde gå alla dagar. Och veckan som var nu, var pricken över i:et till förändring.


Jag vågade äntligen fråga min chef om hon skulle anse att det vore konkurrerande verksamhet om jag började tillverka och sälja praliner utanför jobbet. Hon sa nej...kör! Och jag kan inte beskriva den känslan!! På riktigt.. Jag får tillåtelse att starta Bellas, vid sidan av mitt heltidsjobb. Jag riskerar inga stora pengaförluster och har tryggheten kvar i inkomst. Jag har gjutit praliner vid bara ett tillfälle, men det fick mig att vakna. Det är det här jag ska göra nu! Det här kan vara Bellas! Jag får både skapa sött och vara konstnärlig och genomföra min dröm. Att ha något som är bara mitt, ja, eller vårat. Bellas.


Det är tragiskt egentligen... Att jag i så många år inte har orkat förändra något. Sen när det värsta tänkbara händer så börjar förändringar ske bara ett år efter. Det låter konstigt och otänkbart både att skriva det. och för er att läsa. Som att livet kan falla på plats under de här trashiga förutsättningarna? Hur??? Men det är helt och hållet kärleken till Isabelle och hennes kärlek till mig som har skapat det här. Att hon har guidat mig, att jag har velat göra henne stolt. Att jag har lyssnat på allt som jag hör. Jag kan bara beskriva det som ringarna på vattnet. Och allt började med att jag förändrade en liten grej för mig själv.


Nu ska jag börja leta efter en liten lokal att vara i och jag har hopp inför framtiden. Jag får inte bli gammal och inte ha levt. Det är min största personliga rädsla. Ett liv får inte slösas bort, bara levas. Isabelle fick aldrig den möjligheten och jag är skyldig både henne, mig själv och flickorna att leva på riktigt. Jag vet att Isabelle kommer att vara med mig hela tiden, prata till mig och peppa. Men jag önskar såklart att hon i livet, fysiskt, hade fått se vilka förändringar som hennes mamma gör. Men jag kanske aldrig hade gjort dem då? Fy vad hemskt! Att jag var tvungen att nå botten av livet för att förändra. Tack älskade fina Isabelle för det bandet vi har och alltid kommer att ha. För att du är min person och den absolut närmsta. Min allra bästa vän. Du är det finaste jag vet och jag ska fortsätta att lyssna. Jag lovar att jag ska ge tillbaka så mycket jag bara kan. Att Bellas blir fint och att du får vara stolt över din lilla mamma. Jag älskar dig oändligt min fina flicka. Med tårarna rinnandes, TACK älskling.

1 visning0 kommentarer