Sök
  • asa692

Nu kom den! Kraschen.. Jag kände redan när jag gick ifrån jobbet att tankarna direkt fanns hos Isabelle och att jag skulle börja gråta om jag inte sysselsatte huvudet med något annat. Jag upplever att vädret eller snarare att det finns känsla i luften som påminner mig om Isabelle. Som gör henne mer närvarande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.


Jag ringde Nicklas och berättade att jag var tvungen att prata för att inte börja gråta och att han fick hålla mig sällskap i telefonen tills jag kom hem. Direkt innanför dörren kom tårarna. Det riktiga fulgråtet och orden: Jag vill bara få prata med dig igen! Den där känslan av att jag inte orkar mer nu. Jag vill inte. Kom hem älskling!!! Den här ensamheten. Nu är energin och lusten till allt bortblåst. i blinkningen av en sekund! Jag vill inte! Varför skulle jag vilja något någonsin mer? Nu vill jag ge upp. Det betyder att just nu är det bara fokus på att vara. Att överleva.. Inget som helst krav på mig själv mer än att vara en kärleksfull mamma. Framåt och ända fram tills att det vänder. Det kan vända om några timmar, ikväll, imorgon, nästa vecka... Men jag vet nu att det vänder igen. Upp från den bottenlösa hjälplösheten.


Det låter fullkomligt idiotiskt att vi för bara några timmar sedan hade möte på jobbet och pratade julsortiment. Att vi ska ta bort och lägga till tårtor. Att jag var delaktig och pratade över en kopp kaffe. Nu är allt bortblåst och har rämnat. Just nu känner jag bara: Vem fan bryr sig??? I det här tillståndet så skiter jag i precis allt. Allt obetydligt som inte handlar om min närmsta familj bekommer mig inte och har inget som helst värde.


Och det är ok. Det får kännas så! Det är inget konstigt. Det är mer konstigt att man faktiskt inte befinner sig i det här tillståndet hela tiden. Jag vet nu att det här bottenlösa inte är mitt enda jag, utan en del av mig. Jag vet att jag faktiskt kan bry mig om annat, parallellt med sorgen. Bara inte just för tillfället.

5 visningar0 kommentarer
  • asa692

Ett Chokladmacronskal avklarat och idag ska det bakas vita Macroner. Jag tänkte testa att måla julmotiv på de vita skalen. Eftersom jag verkar ha en förkärlek till rosa när det gäller bakverk och ritande så får det bli färgschema rosa/röd/vit. Tänker mig polkagrisstänger och julgranskulor och eventuellt slingbelysning rosa stjärnor. Jag hoppas på att komma på fler motiv att måla. Skulle också vilja rita Isabelle i jul-illustration, men eftersom jag inte ens är färdig med den första så lär det ju inte hända någonting med den tanken. Det är så dubbla känslor inför jul. Mina idéer spritter och jag har redan kolla på min första julfilm; Christmas Chronicles och jag går runt i tankar på hur det ska dekoreras här hemma. Nu ska vi ju fira våran första jul i den här lägenheten och det öppnar upp för andra sätt att dekorera på. Och våran första jul utan våran älskling.


Mitt i alla bubblande jultankar så finns såklart Isabelle. Jag satt i soffan igår kväll och tanken på henne sköljer över mig och tårarna kommer. Hur kan du inte finnas älskling? Hur kan jag börja vänja mig? Det är en sådan otäck känsla att vänja sig vid att inte ha ett barn. Ett barn som man varit så nära och älskat i 20 år. Det känns som om att man glömmer bort och det är den mest otäcka känslan. Hur kan det kännas så? Hon som varit min person och bästa vän och förstfödda. Den jag haft det starkaste bandet till av alla människor. Joline låg och pratade med henne igår i sängen och sa återigen: Isabelle, det känns som om att du aldrig funnits. Jag tror att det blir så surrealistisk att man inte riktigt kan skilja på verkligt och inte. Det känns overkligt att hon inte finns och på något sätt gör det även att hon funnits, overkligt. Så tärande. Det är precis som om att man inte vill "gå vidare" för då har man på något sätt bearbetat och det känns det som om att man inte längre sörjer henne. Det känns orättvist mot Isabelle och som om att vi "klarar" oss utan henne. Vi klarar oss inte utan! Vi tvingas leva utan! Fy, allt är så blandat och i kontraster. Jag ser på Alicia att hon också pendlar. Hon informerar mig om att hon inte förstår varför man behöver gråta över att Isabelle inte finns längre. Vi ska alla dö en dag och det kan ju hända när som helst. Hon säger också att Isabelle inte är borta, bara för att vi inte har förmågan att se henne längre. (Så tänkte jag också ofta i början). Men när jag läste Tyras text så blev hon tårögd och ville snabbt prata om något annat. Att vara ledsen och gråta är någonting som Alicia undviker in i det längsta. Hur olika vi är.. Jag tänker att gråtandet är helande och behövs och är trygg i det, medans Alicia tycker motsatsen. Hon har varit orolig över att jag och Nicklas ska gå runt och gråta hela julen för då vill hon hellre fira jul någon annanstans. Självklart ska jag göra allt jag kan för att både Joline och Alicia ska få en fin jul med alla förutsättningar till glädje, men jag tillåter mig absolut att även få vara ledsen samtidigt. Hur kan jag inte vara det? Min älskling är ju inte med. Jag får blanda lite helt enkelt. Förmedla till barnen att det är en fin jul och hylla Isabelle i att göra mitt bästa för känslan, men gråta också. Blir det för mycket av tårarna så får jag väl smita iväg till toaletten. Förbaskat... Nysminkad och skriver om Isabelle igen så att tårarna rinner och jag blir upphämtad av min kollega om tio minuter.

3 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 1 jan.

Men vilken härlig ledig dag! Jag klev upp tidigt som vanligt och passade på att koka gröt till Alicia när jag ändå kunde. Vi satt tillsammans i köket. Jag med min kopp kaffe och hon med sin frukost. Bara att få den här lilla stunden ensamma på morgonen kändes så lyxigt. Att i lugn och ro få sitta och lyssna på vilka tankar hon har. Hon är så förståndig och ordentlig min tjej. De sidorna kommer fram ännu mer nu när hon har en medicin som fungerar. Helt otroligt att hon äntligen får känna hur det känns att kunna fokusera bättre och ha mer energi. Älskade barn.


Jag gjorde henne sällskap på väg till skolan eftersom jag skulle handla ingredienser till macronerna som jag just har plockat ut ur ugnen. Jag passade på att väga upp till en ny sats (med ett nytt recept) som jag ska få äran att baka imorgon efter jobbet. Nu unnar jag mig en kopp Chai och att få sitta här och skriva, sen ska jag fortsätta med min göra-lista och städa här hemma innan jag och mamma åker och gör fint hos Isabelle. Idag ska hon få sin snöspray till granen och fler ljusslingor ska sättas dit och batteribyte för de lyktor som har behov av det.


Isabelles vän Tyra skickade bild på en tatuering som låtit göra på sin födelsedag. En tatuering med konturerna av hennes favoritbild av de två. Jag visade Alicia både originalbilden och tatueringen imorse och läste högt vad Tyra hade skrivit på sitt Instagram. Det stod:


Vi sa att vi skulle, så jag gjorde. För oss. För att det ändå alltid är vi. För att jag vill kunna visa för hela världen vem du var. Vem du skulle ha blivit. För wow, vår framtid var bra. Jag ska försöka leva livet för dig, åt dig och ändå på något sätt med dig. Jag älskar dig Isabelle. i varje andetag.


Älskade fina Tyra vad jag hoppas att du förstår att dina ord alltid berör mig. Du hyllar min flicka så fint och det känns skönt att fler än jag vill sprida känslan av Isabelle. Av att ha henne nära och göra delaktig i livet.


Jag kunde knappt läsa färdigt innan tårarna kom och Alicia blev också tårögd. Hon som aldrig visar de känslorna. Det kändes också fint att få dela tillsammans på morgonen.


Efter andra omgången av tårar pga Tyras inlägg så sitter jag här lite lätt randig och rinnig i näsan. Haha. Jag gråter över en "skvätt te"!


Om ni visste hur skönt det är att bara sitta här och skriva för sig själv? Bloggen är inte offentlig än, utan bara min. Men jag tycker om tanken på att andra läser och kan dela känslor och upplevelser och kanske få bli rörda, glada, känna igen sig eller även bli peppade av någonting. Ni är snart välkomna in hit. Men jag ska behålla den själv en liten liten stund till. Nu är det dags att plocka ihop Macronerna och städa.











5 visningar0 kommentarer