Sök
  • asa692

Jag har hört att konstnärliga, kreativa personer oftast inte är duktiga på att hålla ordning. Att det verkar som om att det ena utesluter det andra lite. Att det konstnärliga är flummigt och att det icke konstnärliga är ordningsamt. Det stämmer i alla fall inte. Min hjärna innehåller minst lika mycket ordningssinne som kreativt. Jag lever efter min kalender, mina påminnelser av larm och struktur. Min vardag skulle inte fungera utan. Och jag har mina rutiner varje dag som jag följer. Om någon pajar för mig så blir jag extremt frustrerad (men jag jobbar på det). Efter jobbet gör jag de ärenden som ska göras och sen är det raka vägen hem för att dra upp persienner, bädda sängen och gå loss med torky och fönsterputs på alla ytor med glas och spegel. Städar av badrummet varannan dag och dammtorkar nästan varje. Jag vill att hemmet ska fortsätta ha den där "jag älskar dig" känslan och om det inte är fint hemma så blir det kaos i mig. Kuddarna i soffan ska vara fluffade och ligga där de ska. När det är ordning och strukturerat omkring mig så blir jag mer kreativ och går igång snabbare på att genomföra mina idéer. Jag blir kär. Jag kan verkligen känna att jag vill fly vardagen ibland, men överlag så tycker jag att vardagen är minst lika bra som helgen om inte bättre ibland. Helgen är oftast mer oplanerad än vardagarna och "slösas ibland bort". Det finns ljuvliga helger också såklart. När de innehåller den där perfekta mixen mellan att vara social, komma hemifrån och även få lugnet i soffan. För mycket av det ena eller andra så blir det genast lite sämre.


Jag tror att jag har ett större behov än genomsnittet av att det ska hända saker nästan hela tiden. Att sitta inne och inte göra någonting en hel dag går verkligen bort. Det är väl därför jag tycker om vardagarna. De har redan en blandning mellan att vara aktiv och inte. Prestera vs chilla. Och eftersom jag har kommit fram till att jag i stor grad har en prestationsbaserad självkänsla så mår jag väl lite sämre om jag inte har presterat på någon utav alla de delar man kan prestera på. Så härligt att man förstår sig själv bättre ju äldre man blir och att självinsikten finns. Jaha, det är så här jag verkar fungera. Då jobbar vi på att förstå och acceptera det. Nu lär jag alltså känna mig själv och förstå hur jag fungerar. Sådär klyschigt. Ju äldre man blir, desto lugnare blir man.


Konstnärliga personer är mycket i sina känslor. Ja, det stämmer i alla fall in på mig. Verkligen!!! Jag tror att den sidan av mig själv bidrar till att jag sörjer ganska hälsosamt och tänker att anledningen till det är just min kontakt med mina känslor. Att jag tillåter mig att vara där jag är. Att jag aldrig har svårt för att visa känslor och heller aldrig har haft. Jag är som en öppen bok och delar med mig av nästan allt. Jag har på något sätt alltid varit tillåtande till mig själv. Så i den här mest extrema situationen där det värsta tänkbara har hänt, så är jag inkluderande och öppen. Jag gråter öppet, jag pratar mycket, jag delar med mig av vad jag känner och hur jag tänker och svarar på frågor och jag tror att det bidrar till bearbetningen. Jag kommer aldrig att vara lagad, men jag kan vara väl omplåstrad och hålla ihop. Ta ansvar för att hålla mig fungerande och ta hand om mig själv så att jag kan ge något positivt till andra. Att Isabelle känner igen sin "fina mamma". Den där klumpen av att inte bearbeta finns inte. Jag kan uppleva hos några av mina nära att den där klumpen bara växer. Att innehållet som egentligen är ledsamhet och sorg förvandlas till ilska och hat. Så tärande. Jag önskar att jag kunde hjälpa mer än vad jag kan.

3 visningar0 kommentarer
  • asa692

Alicia kom in kl 03.30 efter att ha haft mardrömmar för andra natten i rad. Någonting liknande sömnparalays. Så mysigt att få ha båda tjejerna i sängen. Det slutade dessvärre med att jag och Joline inte somnade om, så nu sitter jag och Joline i köket. Hennes flingorna är upphällda och klockan är 04.45. Det ser ut som om att Joline får en lång dag. Hon som ska ha med sig en vän hem och gå på Jamtlinatt. Jag får en ganska skön kväll om det går som tänkt. Jag kryper ner på Jolines rum vid åtta ikväll för att förhoppningsvis lyckas somna. Är inte van att somna utan Joline, så det är bara att hoppas på det bästa. Har upptäckt att min hjärna följer ett mönster så fort jag ska sova ensam. Tankarna går direkt till Isabelle. Jag blir orolig i förväg när jag vet att jag ska somna utan Joline eftersom jag alltid, alltid tänker på Isabelle när jag ska sova om lilla pinglan inte ligger bredvid mig. Tack och lov för en halv insomningtablett. Utan den hade det varit tortyr att lägga sig. Antar att det är placebo som får mig att somna bättre eftersom jag halverar den minsta dosen (är inte så förtjust i tabletter). Men så fort jag skippar den är jag tillbaka i tankarna och just vid sovtid är det helt fel sak att tänka på.


Imorgon ska jag in och jobba så att alla pappor får sina farsdagstårtor. Just nu känns det bra att få gå in i konditoriet själv och köra ett eget race. Jag brukar inte tycka det. Jag brukar oftast förknippa det med stress eftersom man inte vet i förväg hur mycket som ska tillverkas och eftersom jag har höga prestationskrav så kan jag inte skynda mig för mycket om det skulle behövas eftersom jag tycker att det leder till sämre resultat. Och när jag skapar, då vill jag att det ska vara fint utan slarv och genvägar. Alla förtjänar den där goda och vackra tårtan som de väljer att komma till oss för att köpa. Och jag förtjänar att älska att skapa.


Som jag ser det har jag två olika varianter av prestationsångest. Den ena vill skapa vackert och ger mig en liten positiv ångest som ser till att jag presterar bra och inte nöjer mig för snabbt. Den ångesten är min egen som jag lägger på mig själv. Den gillar jag. Den är konstruktiv och triggar mig. Den andra kommer utifrån. Den kommer av att andra inte mår riktigt bra och stressar och har luddiga förväntningar och luddiga mål och är otydliga. Då mår jag indirekt dåligt och vill fly på en gång. För då vet jag inte vad som förväntas av mig eller vad jag ska förvänta av mig själv. Vad är målet här? Vad är rätt och vad fel? Jag har en extremt "duktig flicka" i mig och så fort jag känner det minsta att jag kanske inte sköter någonting oklanderligt så blir det en ångest. Samma känsla och rädsla som när man fick skäll av en vuxen när man var liten, men helt ärligt inte förtjänar det eller ens förstod vad som var fel. Otydligt. Do not like!






5 visningar0 kommentarer
  • asa692

Igår kom de. Tårarna. När jag gick hem från jobbet och ser det vita täcket ligga över marken så började en känsla smyga sig på. Som att få uppleva en bekant dag som jag inte sett på länge. Ju närmare hem jag kom, desto mer bekant kändes det. Tills det slår mig. Jag kunde se Isabelle framför mig. Hur hon kom emot mig, glad för att träffas och redan lite pirrig inför att julen känns nära bara för att det är vitt. Hur hon berättar att barnen på dagis var överlyckliga som fick gå ut och leka i snön och kanske hur de minsta barnen satt orörliga i sina stora overaller. Jag saknar dig så mycket min älskling. Jag saknar alla oss tillsammans. Våra tjejiga familjestunder med allt från pratet i munnen på varandra till när vi sjunger tillsammans allihopa och dansar loss till musik. Igår var det så mycket du älskling. Jag var tvungen att titta igenom kort och videor på mobilen. Gråta och titta. Det är så mycket konstiga känslor. En känsla av att jag vant mig med en vardag där vi inte pratar med varandra varje dag. Så konstigt hur man kan vänja sig. Samtidigt en rädsla för att få en känsla av att det här är normalt. Att vardagen är normal. Joline sa för någon dag sedan att hon glömmer bort att Isabelle har försvunnit och jag förstår vad hon menar. Det upptar inte tankarna dygnet runt längre utan kommer som slag. Hon upplevde också en känsla av att det känns som om att Isabelle aldrig funnits. Den känslan kan jag också förstå. Av den anledningen att det känns som om man levt två liv. Ett innan händelsen, tillsammans, och ett annat, efter, med en otrevlig ensamhet som man inte riktigt förstår. Hjärnan gör väl vad den kan för att vi ska överleva och tar till strategier som övergår förståndet. Joline behöver nog också sätta sig och titta på bilder videor. Jag vill inte att hon ska behöva bära på rädslan att glömma bort. Glömma bort det finaste som vi har fått ha.


Jag vet inte om det är så smart egentligen att sitta och skriva på morgonen om känslosamma saker. Jag har fortfarande svullna ögon sen igår. Men det ska ju genomlevas, den här skiten. Är tacksam över att både Joline och Alicia trivs så bra i skolan just nu. Det är som ett litet plåster på allting. Att inte behöva hantera jobbiga vardagliga situationer parallellt med saknad. Det håller ju inte i sig så länge kanske. Men det är en otrolig lättnad varje dag som Alicia känner att det har gått bra i skolan. Det finns inget som gör ondare än barn som inte mår bra. Förutom ett barn som försvunnit då. Barnen är min enda akilleshäl. Den enda gången jag blir lamslagen av livet på riktigt och får ärr i själen. Barnen.


Min plan är att gå upp och börja jobba heltid i mitten på december. Vet inte hur smart det är så här på förhand. Julen kommer känslomässigt att vara jobbig och mellan julen och ända fram till en bit efter årsdagen då Isabelle försvann kommer det säkert att vara lika. En extra jobbig period. Men jag tycker att jag känslomässigt är på en bättre plats och att jag är mer lik mig själv nu, så jag tror att det trots alla känslosvängar kommer att fungera. Försöker göra om hela känslan i huvudet. Från att tänka att julen är tung utan Isabelle och att saknaden blir mer påtaglig vid högtider, till att tänka att hon älskade julen. Att allt som var vi ska det finnas mycket av. Julen kan vara en hyllning till Isabelle och om hon är med oss så vill jag att hon ska känna igen sig. Jag vill att hon ska känna sig hemma. Jag försöker att tänka hälsosamt. Att inte förtränga känslorna som kommer, eller saknaden och tårarna. Utan låta de få rinna. Men utan att glömma bort hur fint vi har haft det tillsammans och hur mycket hon älskade just julen och hur mycket vi älskar det tjejiga lyriska och familjära.

3 visningar0 kommentarer