Sök
  • asa692

Sitter med den där koppen kaffe och har just lagt bort Ipaden där jag påbörjat bilden som ska ligga i bakgrunden här på bloggen. Mitt stora driv och enda dröm just nu, är att en dag få starta ett företag med Isabelles namn. Bellas by rimmi. Jag förstår varför så många startar fonder i sina barns namn efter att de lämnat oss. Jag tror inte att det bara är för att man vill hjälpa andra i samma situation, utan också för att man vill att deras namn ska finnas kvar. Få synas och läsas. Hon fanns, jag vill att hon ska finnas. Det enda jag kan göra är att hylla henne och skapa så mycket mening som det bara går. Mening där hon får finnas med.


Jag har aldrig haft behovet av att besöka gravar och jag förknippar inte en gravplats med närhet. Så känner jag även nu. Jag känner inte att jag är närmre Isabelle när jag besöker hennes grav och jag fylls inte med tårar när jag är där. Mitt behov på Isabelles plats är att det ska vara vackert och att hon ska synas. HÄR är hon! HÄR är det vackraste som någonsin funnits och min person. HÄR finns hon som är mest älskad. Jag går in i min prestationsbubbla när jag är där uppe och ska skapa någonting som är vackert. Jag är inte där för att tänka och säga hej. Min Isabelle är inte "där" utan här med mig. Hon finns där jag är. Och hon är nära Simon. Det är med blandade känslor jag hälsar på hemma hos Isabelle och Simon. Den sköna känslan av att det finns så mycket av Isabelle där hemma. Att jag känner av henne mer. Men samtidigt är det en större tomhet att få känna av henne så mycket och se hennes saker, men inte se henne komma gående eller skratta. När jag sitter och skriver om det så här så går det inte att hålla tårarna tillbaka. Att hon är borta är så ofattbart. Så orättvist och så fel. Att det finaste inte längre finns.


Eftersom det är Alla Helgona så ska vi upp till Isabelle. Vi ska sätta fler ljusslingor så att hon syns ännu mer och platsen blir ännu vackrare. Sen ska jag och Nicklas åka till Funäsdalen och bo på hotell och SPA:a. Det är absolut ingenting som jag själv har ett behov av just nu, men det ger Nicklas mycket och det räknas också såklart. Alicia har det bra i Borlänge och har shoppat kläder. Såå snygg! Och Joline är i Tännäs och ska hälsa på Myskoxar och rida (inte på Myskoxen utan på en häst :). Älskar att tjejerna mår så bra och får njuta ordentligt av sitt lov. Så fort barnen försvann hemifrån så kände jag att jag lika gärna hade kunnat jobba. Men nu har jag ju tagit ledigt ett par dagar, så jag fick vända på den känslan och påminna mig själv om att jag faktiskt behöver vila ibland. Även om det kryper i kroppen. Jag lyckades i alla fall fylla dagen med både städning och att rita på plattan och även en tur på stan med min Simon. Efter alla månader utan Isabelle har Simon sin givna plats hos mig. Utan honom vet jag inte riktigt hur jag skulle må? Från den där dagen så har Simon och jag ett band som jag inte skulle byta bort mot något. Vi håller varandra nära, precis som Isabelle skulle vilja och han har sin givna plats vid middagsbordet alla dagar i veckan. Tack för dig Simon, som fyller ut familjen till det antalet vi tidigare var..



4 visningar0 kommentarer
  • asa692

Tid för några dagar höstledig. Det finns bara en nackdel med helg och ledighet och det är att jag oftast sover lite längre och inte lyckas få den där lilla egentiden på morgonen som jag fullkomligt älskar. Det är ju inte så svårt att göra någonting åt, det är bara att ställa klockan. Så jag ska vara duktig och göra det. Min morgontid är den enda egentiden som är garanterad och första kaffekoppen i lugn och ro är nästan meditativt. Jag ska göra en sak för mig själv under ledigheten och det är att maila till en tjej angående en kurs som jag vill gå på för att utveckla tårtdekorerandet.


Jag är så tacksam för att jag har en passion, något att nörda in mig i. Ja, jag önskar att jag hade mer tid och energi efter jobbet till att skapa sådant som finns i mitt huvud. Men bara att tänka på allt jag skulle vilja göra och använda fantasin är även det som inpackning för hjärnan. Jag lever extremt mycket i huvudet. Med det menar jag att hjärnan ständigt tänker på många saker samtidigt och gör upp scenarion för sådant jag vill göra eller planerar inför. Bara att tänka tanken på att skapa något ger mig någon sort positiv boost. Sen är det sällan jag genomför det som jag tänker eftersom annat är prioriterat före. Det tråkiga är väl att jag hade kunnat komma så mycket längre om jag faktiskt genomförde de idéer som jag har, men om tiden inte finns är det inte så mycket att göra någonting åt. Tiden med barnen och måsten går före de egna behoven och ett annat sätt att hantera det på skulle jag inte klara av utan att känna mig som en sämre person. Jag hade den diskussionen med en läkare för ett tag sedan. Som tyckte att jag skulle vara bättre på att ge mig själv tid och inte alltid sätta andra främst. Att jag skulle ta mig tiden. Det kröp i kroppen på mig under hela samtalet, för det kändes som att jag skulle gå emot allt som är jag. Antagligen har jag så länge inte prioriterat mig själv att jag inte vet hur man gör utan att få dåligt samvete. Jag har förstått genom åren att jag är en prestationsbaserad människa och att min självkänsla till stor del sitter i mina prestationer. Om jag gör något för någon annan och är tillgänglig, så mår jag bra eftersom jag gjort funnits där och skött min roll. Jag har väldigt svårt för att säga nej och väldigt svårt att prioritera mig själv om någon annan behöver mig på något sätt.


Det är något jag behöver bli bättre på. Men jag tror att det är samma här som med skapandet och alla idéer jag får. Bara jag tänker på att jag ska jobba på det, så blir jag tillfredsställd. Det är nästan som om att jag då redan har genomfört min tanke. Jag kommer ingenstans genom att bara tänkta på förändringen eller det jag vill göra utan att faktiskt göra jobbet och agera på det. Men det är så jag gör för att behålla mitt hopp. Det är väl en försvarsmekanism kanske? Jag fick en ide till en ritad bakgrund till bloggen. En bild som är en kombination mellan ritandet, Isabelle och min passion. Nu är det genomförandet kvar. Ska skriva in i kalendern vilken ide jag har så att jag inte hinner glömma bort den bland allt hjärnbrus.


Igår när jag gick och lade mig och tittade på det stora fotot av Isabelle så högg det till i mig och jag ville plocka upp telefonen och titta på fler bilder och videor. Vet att jag skulle ha dragit igång en gråtattack och en panik som inte passar sig när man ska lyckas somna 20.00, så jag lät bli. Men det känns så fel att inte agera på känslan. Nu har jag ju haft flera bra dagar så jag vet ju att de snart tar slut för att jag ska falla tillbaka in i sorg, saknad och bearbetning och jag måste ju låta det ske. Det är oundvikligt att känna och jag vet att jag måste hamna där i ledsamheten. Det är naturligt, behövligt och det finns ingen annan väg. Men satan vad det gör ont. Jag vet att eftersom de bra dagarna snart är över på ett tag, så behöver jag titta på kort och videor och bara låta det hända. Men inte än. Inte när jag ska sova, inte innan jag går till jobbet. Det får plats när jag avslutat jobbdagen och eventuella måste för att bara få vara hemma ensam. Ofta går det ju inte att styra när man ska bryta ihop. Eller man borde inte styra det i alla fall. Men när jag är i övergången mellan att må bättre och må sämre, då känns det precis som att jag skulle kunna skriva in i min kalender: Tid för att få bryta ihop fullständigt. I veckan som var kunde jag lyssna på En säng av rosor med Darin två gånger utan att gråta. Det är alltid något..

3 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag har haft en bra vecka. Det är konstigt att man kan ha det, Det är konstigt att det går att skratta, skämta och få små moment av att kunna se framåt utan den ilande smärtan i själen. Jag vet att den här känslan kommer att försvinna och gå över till den tomhet, frustration och bottenlös sorg. Jag vet att den kommer tillbaka som ett knytnävsslag. Att jag kommer att få en chock igen och återuppleva varje steg i vad som hänt,. Men den här veckan som varit har visat mig att jag inte bara kommer att vara fast i det tunga, utan visat att jag också kommer att få lite vila mitt i all skit. Det märks så väl när jag har de bättre dagarna. Jag pratar mer, engagerar mig på jobbet och intresset för skapande och delaktighet hälsar på.


Igår var jag och mamma upp till Isabelle och plockade bort den stora blomman för att ersätta den med en gran och ljusslingor. Längtar tills stenen kommer så att platsen blir mer färdig. Men att se hennes namn inskrivet är också en påminnelse om att det här är på riktigt. Att hon inte kommer tillbaka. Det är så svårt att förstå att det här har hänt! Att jag har förlorat min Isabelle. Det är hjärtskärande.


Det här är den första veckan sedan Isabelle försvann som jag inte har känt att jag brutits ner av vardagen. Att jag faktiskt har lyckats vara en glad mamma till barnen som är kvar och orkat. För vardagen finns kvar även om jag är i sorg och det är utmattande att klara av BUP -skolmöten, aktiviteter och måsten samtidigt som tanken är att man ska återhämta sig. Att tiden för sorg ska få plats. Det finns ingen tid över. Det finns inget utrymme för mig att få bli mig. Den här veckan har inte på något sätt varit annorlunda, men jag har varit lite mer lik mig själv. Mitt gamla jag. Det kan vara för att Alicia hade en vecka som fungerade bättre? För sanningen är att man som förälder aldrig mår bättre än barnet som mår sämst. Från att jag blev mamma har det varit så tydligt att jag inte lever genom mina egna känslor utan genom mina döttrars. Förutom känslan av min egna sorg av att förlora min person.



6 visningar0 kommentarer