Sök
  • asa692

Jag ritar på en till teckning av Isabelle, men jag är inte färdig än. Det var ganska länge sedan jag tog mig tid till att sitta nu. Inte så bra, eftersom jag snabbt tappar mitt flow om det går lång tid mellan ritandet. Min tanke är att hon ska bära en pralinväska (jag ska ersätta nuvarande pralin med en i Leopardmönster, när jag har tillverkat den) och sedan ska hon istället för sin ursprungliga vita t-shirt som hon har på fotot, få en topp i vit spets från Dennis Maglic som jag tycker att hon skulle vara fin i. Jag vet inte om Isabelle skulle gilla den egentligen, så det är en ren chansning?


0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 26 mars

Nu har jag gjutit pralinskal för första gången. Även om det går väldigt långsamt i mitt utvecklande så går det i alla fall framåt. Skalen blev lite för tjocka, men varje pralin föll fint ur formarna när de var färdiga och min första gång är helt klart godkänd. Jag jublade högt och kände mig faktiskt nöjd. Så här i min spontana känsla så kanske det är praliner jag ska börja tillverka och sälja i Isabelles namn? En perfekt liten sidoverksamhet bredvid jobbet, som tillfredsställer behovet av att hålla Isabelles namn vid liv. Om nu inte pralintillverkning skulle anses som en konkurransverksamhet? För då går det ju inte att kombinera. Då måste jag byta jobb och hoppa in i en annan bransch. Jag har alltid drömt och velat mycket inom min bransch, men aldrig varit nära att uppfylla någon utav dem. Drivet är nu större än någonsin och det är tack vare min älskade Isabelle. Hjälp mig här älskling. Hjälp mig med att bli mer målfokuserad och modig.


Klockan är 05.13 och jag har varit vaken i ungefär en och en halv timme. Det gick inte att somna om.. Morgonrutinen och lite tid här vid skrivandet och med mig själv kändes som en bra utfyllnad. Idag väntar en intensiv dag på jobbet så jag önskar att det ska flyta på fint. Många tårtor ska göras och det avslutas med en Bröllopstårta. Igår gjorde jag en tårta i form av ett paddelracket och jag mådde dåligt hela vägen till slutet. Det är sååå inte min grej att göra tredimensionella tårtor. Det är bara att bita ihop och göra, men jag kände verkligen hur jag sakta blev allt mer sur.. haha.. Vi har alla våra Akilleshälar.





0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag är på väg upp över ytan igen. Det känns som att jag kan andas bättre. Att jag inte behöver kippa efter luft. Sakta är jag på väg upp från den långt nedåtgående spiralen och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv. Som jag har saknat mig. Det är små steg av att ta tillbaka marken som är jag, men det händer i alla fall. Den här veckan har jag stannat kvar på jobbet två dagar i privat syfte, för att testa min Airbrush som bott i en låda oanvänd i ungefär 8 år. Nu var det dags att testa och jag och Eda sprayade pralinskal. Jag kan säga att det mesta gick emot, men som alltid så lär man sig av att det inte går smidigt :) Bara att aktivt välja att göra det som jag vet att jag vill (ta mig framåt) får mig att känna att min existens ökar. Poetiskt... Kan inte beskriva det på något annat sätt. Nu är det min tur att ta plats. Min tur att ta tillbaka min röst. Jag får så ofta höra att jag är stark, men det var väldigt länge sedan som jag kände mig stark. Det är säkert en tolkningsfråga också. Hur definierar man stark? För mig är stark att inte tappa bort sig själv i alla motgångar och hinder på vägen och det är just det som jag har gjort. Sakta har jag kompromissat bort små små delar av mig själv tills jag knappt känt igen mig själv och det har slitit på självkänslan. Något av det viktigaste man har när man ska leva med sig själv i resten av sitt liv.


Nu är jag på god väg att vända fokuset åt rätt håll. Mitt håll och min väg. Jag ansvarar för mitt liv och mina beslut och barnen såklart. Men sen är det stopp. Nu hoppas jag att jag lyckas lära mig att säga ifrån också. Det har jag varit bra på, men det har också sakta försämrats. Jag har blivit allt mer konflikträdd och jag tror att det bland annat kan bero på att jag har slitit så ont att jag valt bort alla fighter som har med mig själv att göra. Jag har fightats på olika sätt för barnen och där tog orken slut. Tänker att det kanske faller på plats av sig själv nu när börjar ta mer plats. Att ett beslut i taget leder till ringar på vattnet.


Jag hade besök av en vän igår som frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att jag har mått jättebra den här veckan och att jag känner att jag ha energi och är stark. Nicklas lät förvånad och sa JAHA. Jag tror inte att han hänger med alls. Jag pratar om hur jag känner och vart jag befinner mig, men han lyssnar inte. Han har sin egna kamp att ta upp för att må bättre och vi är inte på samma ställe. Så kanske går det inte att höra vad jag säger eftersom han befinner sig i en helt annan värld. Men så får det vara. Jag drar upp mig själv nu. Successivt har jag så länge tagit bort viktiga delar av mig själv och det är ingen annans fel än mitt. Jag har gått emot min magkänsla så länge. Nog med det nu. Jag är så rädd för att falla tillbaka. Det har bara gått några veckor av den här uppåtgående spiralen och jag är så rädd för att jag ska börja kompromissa bort mina känslor och min vilja igen. Jag känner så mycket, jag kan så mycket och jag vill så mycket. Jag bara måste köra på nu.

0 visningar0 kommentarer