Sök
  • asa692

THE MIND IS JUST AT TOOL

A BLANK SLATE AT ALL TIMES

IT IS YOU ALONE THAT CONTROLS

WHAT FILTERS THROUGH AND WHAT STAYS

USE THIS TOOL WISELY


Nu går jag snart in i min sista semestervecka och det är dags att återgå till vardagen och jag kommer absolut att sakna friheten i att vara ledig, men det kan också vara så att jag kommer att må bättre så snart jag återgått till rutinerna. Just nu behöver min hjärna vara upptagen för att må bra. Om vi hade haft någon resa, mer aktiviteter eller gassande sol så hade jag redan varit tillfredsställd. Tror jag? Men nu har det ju inte varit så. Vi har bara haft en långhelg i Ljungdalen och ett besök på badhuset. Så 4 dagar av mina tre veckor har det "hänt" något som har fungerat för mig. Jag behöver jobba, träna och istället längta efter lite ledigt. Man ska må som bäst när man är ledig, men det är bara att acceptera att jag inte är där just nu. Det enda jag känner är paniken över att Alicia bara är hemma och den sorg som alla bär på. Någon form av känsla som är destruktiv och inte upplyftande. Mot barnen signalerar jag en lugn och trygg mamma, men inombords är det panik över att allt känns stillastående. Jag är så extremt dålig på att inte göra någonting! Eller så hanterar jag bara inte alla känslor som kommer just nu. Vilket är det jag brukar vara så bra på. Känslor...


Jag vet inte om det är min personlighet som behöver vara en Duracellkanin som presterar och göra saker konstant, men jag tror att det just nu förstärks av saknaden efter Isabelle. Att när det är för lugnt så tänker jag på henne och sörjer henne så att jag nästan faller ner i ett ohälsosamt mönster och där har jag faktiskt inte befunnit mig tidigare. Jag har hela tiden känt mig stark i mitt sätt att sörja, men jag har inte hanterat lugnet den här gången. Jag vill krypa ur mitt eget skinn och fly så långt bort jag bara kan. Känner mig som världens sämsta mamma just nu och det är inte heller en känsla jag brukar ha. Tvärtom.. Jag brukar känna mig stolt över mig själv.


Försöker lugna mig själv med att det vänder snart. Egentligen är det ju så att ju bättre man är på känslor, desto hälsosammare är det. Men just nu leder inte känslorna till produktivitet utan understimulans. Längtar tillbaka till att skapa, vara kreativ, drömma, träna och känna mig meningsfull. Jag behöver hitta mitt fokus och min styrka igen.. Jag kanske bara behöver acceptera lugnet och paniken och vara i den känslan.


Isabelle, prata med mig igen.. Det skulle ju bli lättare.. Jag vill att du är nära mig.


Det vänder snart. Jag vet...


17 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Simon? Vi två verkar följa varandra i perioderna av upp och ner. Men jag har ju resten av familjen och han är ensam. Han är så ensam utan dig Isabelle.


Självklart kommer det att vara jobbigt den dagen han träffar en ny tjej, men för hans skull så är det givetvis något jag önskar honom. Isabelle är satt på en piedestal och alla tjejer kommer att jämföras med henne. Precis som jag känner, att Isabelle var min person, så känner Simon detsamma och för Isabelle var det ömsesidigt. De var varandras. Nu var båda unga, men det gör inte så stor skillnad när det är äkta. När den du älskar mest i livet rycks bort och lämnar dig ensam kvar. Jag försöker att ta hand om Simon, men jag kan ju inte väga upp ens en bråkdel för Isabelle. Jag kan bara vara ett substitut av en extrafamilj och bidra med likheter. Jag känner nog lite panik nu bara för att jag själv är i en svacka. Jag som oftast är den starka. Det löser sig säkert.. Men jag oroar mig för Simon. Det tar olika lång tid för alla att gå vidare (som förälder gör man väl aldrig det). Men för Simon tror jag att det är långt bort. Det är ok såklart. Jag är bara så rädd för att han ska gå sönder för mycket. Att jag inte lyckas stötta tillräckligt mycket. Att jag inte räcker till.. Jag saknar er och jag sörjer er.. Ni två...

Ni två tillsammans... Så fina ihop.



75 visningar0 kommentarer
  • asa692

Känner mig tom. Rastlös i kroppen. Det känns som att jag bara går och väntar. Väntar på att du ska komma tillbaka. Saknaden äter upp mig inifrån nu och jag gråter tills jag spyr. Livet är färglöst och jag anstränger mig varje dag för att hitta värde. Här och nu skiter jag i livet och förstår inte hur eller varför jag ska fortsätta utan dig. Hur ska vi någonsin kunna känna glädje igen? Vi anstränger oss allihopa eftersom vi inte har blivit lämnade med något val. Men vi är så trasiga. Tack och lov är Nicklas med Simon och Hampus och fiskar och tjejerna sover, så att jag kan sitta i min ensamhet och storgråta, snora och spy vad bäst behagar mig. Det gör ont att vara människa. Kontraster. Ena dagen ger man upp och andra dagen orkar man sikta högt. Jag känner panik över att jag inte vet vad jag ska göra för dig... I början kunde jag åka upp till din plats och ändra om eftersom det inte var fullständigt, men nu ser det mer ut som det ska och min uppgift har försvunnit lite. Vad ska jag göra? Jag tappar mening. När du fyller år har jag planerat att vi ska ha picknick hos dig och jag ska köpa heliumballonger och blommor. Den dagen kommer jag att ha mening, för att jag gör det för dig. Men fram till dess.. Vart ska jag ta vägen? Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och ha Bellas nu på en gång. Då allt jag tillverkade var för dig. Mer mening.


Lyssnar på Ophelia på repeat och vi snuddar varandra lite då. Det känns som om att vi bara är ett samtal bort eller att du snart kommer in genom dörren för att hälsa på. Jag vet redan att du tycker bättre om hur den här nya lägenheten ser ut. Det är mycket jag vet utan att få höra dig säga det, eftersom jag kände dig lika bra som mig själv och vi var så lika på mycket. Du hade tyckt om att hälsa på här. Jag vill bara få krama om dig älskling. Det är så jobbigt att ha vetskapen om att alla andras liv går vidare. Just nu är jag fast i sorgen och har inte förmågan att bryta mig loss. Men det gör inget. Jag tycker om sorgen. Jag tycker om att gråta hejdlöst efter dig, eftersom det känns rätt. Det är rätt att känna hopplöshet. Lika rätt som det är de dagarna mina tankar på dig stärker mig. Jag är så ensam utan dig! Alicia och Joline är mina barn. Du var mitt barn och min bästa vän. Har just läst igenom alla sms vi skickat till varandra och jag är så ledsen över att se att jag inte kunde hälsa på lika mycket som du ville. Att min vardag med dina systrar kom emellan. Ändå träffades vi flera gånger i veckan och pratade varje dag. Men jag önskar såklart nu att jag hade sprungit till dig så fort du skrev. Du hade mamma-abstinens ibland... Min älskling. Och jag har Isabelle-abstinens. Det sista du skrev till mig var att du hade lagat lasagne med fetaost och att du blivit värsta mästerkocken. Knappt ett halvår hann du bo med Simon. Jag får ändå vara tacksam över att jag fick ha dig hos mig den tid jag fick och att vi hade det starkaste bandet som två människor möjligen kan ha. Att vi var vi.. Vårat band kanske var så starkt just därför att våran tid var så begränsad? Fast jag kan känna tacksamhet för att vi tillsammans var bäst så lindrar inte det någonting. Jag väntar ändå på att du ska komma tillbaka. Och som Joline säger.. Kan inte allt det här bara ha varit en mardröm. Kan vi inte få vakna ur mardrömmen nu? Vilken jävla skitsemester.. Det kan inte ens kallas för semester. Varje dag just nu är bara överlevnad, varken mer eller mindre.

42 visningar0 kommentarer