Sök
  • asa692

Precis som förra året så har jag inte haft en bubblig känsla inför att gå på semester. Förra året fanns inte Isabelle med oss längre, så att njuta av sommar, sol och frihet tappade såklart sin mening. I år tror jag att känslan beror på en kombination av dåligt väder, inga planer och att jag inte kan gå och träna som jag såg fram emot. I tisdags började jag känna av halsen och att träna om man är på väg att bli sjuk är uteslutet. Jag hade ju morgonträningen och frukosten hemma att se fram emot.


Idag vaknade jag som vanligt 04.30, dricker nu min andra kopp kaffe och jag har redan hunnit sminka mig. Klockan är 06.00 och jag väntar på att resten av familjen ska vakna. Jag hör Nicklas alarm för tredje gången nu. Den enda planen jag har idag är att handla till skolavslutningen och jag känner mig redan uttråkad.. Min chef frågade igår vilken bokstavskombination jag har eftersom jag var rastlös redan innan jag lämnade jobbet. Jag har faktiskt igen kombination :) Jag har bara min egna personlighet som gillar planer och att det ska hända saker. Jag gillar att fylla dagarna med små saker som jag upplever ger mig mening. En anledning till att kliva upp på morgonen helt enkelt. Interaktion med andra och fullt av små händelser som bidrar till välmående.


Jag känner verkligen att jag gör vad jag kan för att ta ansvar över att må bra. Ibland kan jag absolut känna att jag kan bättre. Att jag tyvärr flummar iväg i andra tankar och tappar fokus från mitt mål. Det är en utav de sämsta egenskaperna jag har. Jag är värdelös på långsiktiga mål. Helt värdelös. Så jag når ju aldrig fram. Jag drömmer alltid egentligen om samma sak, men eftersom det är så långt bort så tappar jag bort viljekraften och hamnar på startrutan igen, gång på gång på gång. Så tröttsamt...


Just nu är jag i en period då jag undviker att fastna med Isabelle i tankarna. Jag vet inte, men jag tror att det beror på att jag skulle kunna bryta ihop totalt nu och känna, fuck allt.. och det finns helt enkelt inte utrymme för tillfället. Imorgon har flickorna sin skolavslutning och jag behöver vara en bra mamma till dem. Nej, jag menar inte att jag är en dålig mamma för att jag sörjer Isabelle, men helt ärligt finns det bättre och sämre tillfällen och att tima in en riktig gråtperiod. Och med deras skolavslutning är det definitivt inte rätt timing, så jag får skjuta på de känslorna så gott det går. Idag har jag känslan av att livet inte har så mycket mening utan min Bella. Jag saknar dig så det skär i mig älskling. (Så kom det lite tårar ändå).



9 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 15 juni

Älskar studenten! Älskar att se hur glada och finklädda alla är. Jag vill också hoppa upp och vara med. Det vill jag varje år :)


Efter att ha tillverkat tårtor i massor till alla vackra ungdomar så gick jag och Joline ut för att titta på flaken. Musiken, glädjen och känslan. Nu känns det som att sommaren är här.


Nicklas tycker att studenten är en jobbig dag, för han tänker på Isabelle. (Hon hoppade ju av gymnasiet, så för mig förknippas inte studenten med henne alls). Han åker tillbaka i tiden till när hon gick första året och kunde se henne framför sig på ett flak. Förhoppningarna som fanns. Känslorna som uteblev. Allt som kunde bli, men inte blev. Vi fungerar verkligen olika. Jag tror att våra olika förmågor att få utlopp för känslor spelar in här. Att vi bearbetar på så olika sätt och har olika tankemönster. Mina känslor kommer ut i tårar som går över till någon form av prestation. Att jag behöver göra någonting som får Isabelle stolt. Jag upplever att Nicklas känslor kommer ut i frustration och en känsla av hopplöshet och orättvisa.


Nicklas sörjer också fortfarande att vi inte kommer att få uppleva Isabelles barn. Och varje gång vi ser någon föräldralycka i en film så blir han ledsen. Det här kommer inte att hända henne. Isabelle fick inte det här. (Och jag förstår de känslorna).


I början sörjde jag också att Isabelle inte fick uppleva att bli mamma själv. För det var hennes högsta önskan. Hon har alltid längtat till den dagen då hon själv skulle få bilda familj. Det var egentligen det enda målet som hon hade. Så jag grät över min förlust att förlora Isabelle, men också hennes förlust att inte få bli mamma. Jag får inte dela den glädjen med henne. Och Alicia kommer inte skaffa barn alls. Jag kan inte tänka mig en person som är mer motståndare till att bilda familj än henne. Haha... Så jag sörjde förlusten ännu mer därför också. Nu har jag gjort en helomvändning och känner att jag inte har behov av att bli morförälder alls. Jag kan med glädje känna att det för mig räcker att ha bara mina barn, som barnen i mitt liv. Jag behöver inga fler. Och all tid som jag skulle lägga på mina eventuella barnbarn, kan jag investera i mig själv och dem istället. Så. Win win... Jag är tacksam för att min hjärna fungerar som den gör. Den lappar ihop alternativen som finns och automatiskt hittar den en positiv utgång. Det är väl en överlevnadsmekanism i guess..








3 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag är så sjukt trött på allt stök kring barnen. Allt strul kring konflikter med kompisar genom åren, skolan som inte kan tillgodose behov och känslan av att de aldrig kan få ro. Att inte jag kan få ro. Jag är så less. Den här semestern kan inte komma en dag för tidigt. Gah.. Just nu har jag inte mer behov än att få vara fri från allt kring skolan och tider att passa. Jag vill äta min frukost hemma, gå till gymmet, kunna hälsa på en vän på kvällstid och bara få vara i en skön bubbla av frihet. Har haft ett par få dagar av att vara var så frustrerad och svag att jag sa till Alicia att hon kanske ska hoppa av skolan. Jag orkar inte att hon ska slita så ont! Jag orkar inte att jag ska slita så ont. Jag vet inte ens om det är värt allt slit? Det finns många vägar framåt och skolan måste inte vara lösningen, alls. Önskar så att jag hade möjlighet att starta mitt egna och att hon kunde jobba för mig. Gärna säkra upp framtiden för alla i familjen som vill ha en plats. Kom till mig. I fix!! Det vore något det :)


POSITIVT I LIVET


Är det något som jag har blivit smärtsamt medveten om så är det att samhället inte har det stödet som behövs för att det ska räcka hela vägen. Det mesta måste man trolla till själv. Men det finns de som har det värre, så jag ska väl inte gnälla egentligen. Jag orkar konstigt nog med alla motgångar som kommer och går vinnande ur det på ett eller annat sätt. Positivt i livet är att jag inte går till jobbet med ångest. Det händer väldigt sällan. Jag älskar mitt yrke och jag vill bara ha mer och mer. Även om det sällan händer att jag avancerar. En tanke flyger in, stannar, flyger ut och sen är jag på nästa. Bara att drömma om det är som en liten bit av himmelriket. En annan positiv sak är att jag på två månader har lyckats gå upp 2,2 kg. Jag är grym! Positivt är också att det är fredag och jag har fått gå runt med en känsla av studenten hela dagen. Studenttårtor och bakelser i massor och sen mötte jag upp Joline, svärmor och svärfar. Hög musik, glada ungdomar och partykänsla kan ju inte annat än ge glädje. Middagen står på spisen och jag ser fram emot att snart få inta soffan.





10 visningar0 kommentarer