Sök
  • asa692

Uppdaterat: 4 mars

Varför har vi inte kommit längre i förståelsen för dåligt mående? Jag syftar inte enbart på de som lider av psykisk ohälsa utan på de svackor som vi människor har i livet. Hur kommer det sig att det är helt ok att vara hemma och vila upp sig när det fysiska inte är hundra, men inte om man mår riktigt dåligt i själen? Vi människor dömmer så hårt utifrån våran egna uppfattning att vi inte kan se bakom det lilla vi ser eller själva varit med om. Om ett utav mina barn mår riktigt dåligt och är ledsen och trött, så tycker jag att det är helt befogat att vara hemma en dag från skolan för att vila, gråta ut, och bara få tanka sig själv kravlöst. Jag menar inte att alla ska vara hemma så fort någonting skaver lite. Livet skaver. Men vi är olika och fungerar olika. Om jag ser en kollega på jobbet sitta och gråta till och från i fikarummet varpå denna inte dyker upp på jobbet en dag för att den är sjuk. Så tänker inte jag. Aha.. Den skolkar.. Den ljuger om att den har feber. Jag tänker att den kollegan antagligen säger att den är sjuk för att det ska vara legitimt att den inte kommer till jobbet idag och att det antagligen har hänt någonting som gör att den personen behöver vara hemma idag. För att laga något som är trasigt just nu. Något som är så trasigt att det inte går att jobba. Vi vet ingenting om de vi inte känner fullt, egentligen. Men vi tycker oss veta så mycket att vi kan döma. In i flocken med dig. Du har inte skött dig.


Det finns absolut människor som kanske väljer att inte gå till jobbet bara för att. Men jag tror att det oftare finns en anledning bakom varför man väljer att inte gå och det är ju den anledningen som har betydelse för just den individen. Inte vad alla vi andra tror oss tycka och veta.


Det var inte svårt att vara hemma sjukskriven när Isabelle dog. Jag hade såklart inga dömande blickar på mig. Min anledning var legitim med råga, för omgivningen. Så jag pratar inte utifrån mig själv. Jag pratar om alla de där små anledningarna som inte är ok. Jag kan stå på jobbet och gråta och laga mig själv sakta i offentlighet. Men det är inte en talang som alla har. De flesta kan bara gråta och vara ledsna när det inte är offentligt.

Och jag tror inte på idén med att tvingas bita ihop och stänga in allt. Jag tror att just den handlingen skapar så mycket sämre saker inombords och infekterar människan i sig.

0 visningar0 kommentarer
  • asa692

För ungefär 6 år sedan (gissningsvis) försvann alla våra sparade kort från datorn när min bror skulle göra en återställning. Även om bilderna var överförda till en hårddisk innan, så råkades även hårddisken raderas samtidigt. Känslan när man förstod att alla år av minnen var borta. Tiden då jag och Nicklas träffades, BB när Joline kom till världen, semestrar, skolavslutningar, dansuppvisningar, födelsedagar, dop och allt det härliga vardagliga däremellan. Jag tröstade mig med att ett fåtal bilder kunde återställas och sen fick jag acceptera läget. Förra veckan ville min lillebror dela bilder med mig genom iCloud och när jag såg att det låg på ca 4000 bilder och att de bilder som började trilla in var gamla bilder så förstod jag. Har du hittat bilderna? Har du hittat alla? Jag trodde att det var ungefär 10.000 bilder men det var runt 18.000 bilder. Nu förstår jag att man kan tänka. Satan vad mycket bilder!! Ja. Jag tar så sjukt mycket kort periodvis. Men det är också samlingar med bilder på tårtor. Säkert ett antal screenshots också.


Kan du förstå lyckan när alla bilder som varit borta på Isabelle trillade in? Jag håller hårt i varenda bild som finns på henne, varje papperslapp med hennes handstil, hennes scrunchisar, ja allt.. Tårarna forsade av glädje och jag kan inte med ord beskriva känslan när Danne under flera år har jobbat för att få ihop det som behövs för att fixa tillbaka alla bilder. Vilket jobb.. Han var lika glad som jag eftersom det var återställningen som han ville göra som gjorde att de försvann. Det går ju inte att vara arg, det var ju inte med mening. Hans ångest för det här måste ha lättat så enormt. Och sen kan ju han också ta del av alla minnen med Isabelle och tjejerna. Däribland minnen som han själv är med på.


Någon gång skulle jag vilja göra ett varsitt album till tjejerna med bilder på dem och Isabelle tillsammans genom åren. Så att de kan plocka fram det när de själv känner att de vill. Kanske för att gråta och sakna, eller för att minnas, eller le.

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Nu har det gått ungefär två veckor sedan vi blev friska, efter att ha legat på soffan 11 dagar i rad. De dagarna var en riktig bubbla av ledsamhet och sträcktittande på tv. Hemmaperioden sammanföll med Isabelles årsdag så förutom att ha feber samtidigt som resten av familjen, var det mycket tårar och känslor. Det är det ju fortfarande såklart. Men de här tråkiga dagarna kan också ha varit startskottet för någonting lite bättre. Helgrutinen med att dricka ett glas vin i soffan är som bortblåst för mig. Jag vågade absolut inte tillföra det minsta skräp i min kropp när kroppen redan mådde dåligt och det vill jag inte nu heller. Jag har alltid gått runt med en ångest för att alkoholen har fått en plats och nu har jag raderat den. Känslan av att få dricka ett glas Prosecco vid ett speciellt tillfälle är en känsla jag vill ha tillbaka. Och de speciella tillfällena infaller ju inte så ofta i verkligheten.


Efter att ha haft dåligt blodvärde i ett år så tog jag itu med det, så nu äter jag järntabletter och lade till D-vitamin och så snart jag känner mig riktigt återhämtad så ska jag se till att det blir gymbesök också. Jag kommer ju inte att bli en dag yngre än vad jag är idag, så jag behöver ta ansvar för den delen av min hälsa också. Jag känner redan att jag mår psykiskt bättre av de små förändringarna jag har gjort och eftersom bra beslut skapar ringar på vattnet så har jag förhoppningen om att jag ska bli starkare. För att orka med de tunga perioderna av saknad och tårar så kan det vara bra med en starkare grund. Jag ska försöka att ändra om helgrutinerna ännu mer, men jag vågar inte påstå att jag kommer att klara det. Förut brukade jag vara kreativ hemma på helgerna (eftersom det är den enda tiden som blir över) och ägna mig åt att försöka skapa det som är i mitt huvud. Den spontana och positiva delen av mitt liv har varit borta i flera år, men jag önskar att jag kunde få tillbaka den. Eftersom livet inte är som det har varit så kan det ju hända att jag inte kommer att lyckas genomföra det, men jag måste ju försöka. Jag måste kämpa för att få tillbaka glädje-ämnena som jag har haft i mitt liv. Vilket är:

  • Skapa mer. Vid en idé, genomföra den istället för att låta den vara kvar i huvudet. Bli en doer istället för en thinker.

  • Umgås mer med mina vänner och prioritera mitt behov av umgänge och låta resten av familjen anpassa sig till mig mer istället för som det är idag. Att jag alltid anpassar mig (Det är enbart mitt fel att det blivit så).

  • Ta med Joline ut på mer aktiviteter. Vi var så duktiga på det här förut, men livet kom emellan och sen har vi inte orkat ta oss upp. Vi ska upp... och ut.

Det här är inga nya saker, utan sådant som tidigare funnits i livet naturligt, men runnit ut. Dags att ta tillbaka. Jag ska bli stark igen! Jag ska få tillbaka mitt självförtroende och min självkänsla och jag KAN bli BÄTTRE.



1 visning0 kommentarer