MIDSOMMARHELGEN

Resten av helgen var bättre.. Vi åkte till Viksjön och badade allihopa. Så otroligt fint att se fjällen med snön på bakom världens finaste barn som är lyckliga. Både Simon och min morbror Hans badade också vilket är en skräll eftersom båda är badkrukor. Så det var riktigt lyckat. Sen fiskade och badades det vidare i ån och kvällen avslutades med promenad och besök i två gamla kojor som mina kusiner och lillebror byggde när de var små.

Dagen efter började vi morgonen med att åka till ett vattenfall. Jag fick nästan svindel däruppe.. Så mäktigt. Både vackert, kraftfullt och en aning otäckt på samma gång. Sen hälsade vi på getterna och Joline är helt kär i en utav dem.

Jag är jätteglad över att vi valde att åka över helgen. Att vi fick umgås med morbror, kusiner, kusinbarn och min fina vän Mia. Att det trots allt blev bra och att vi fick tanka lite kärlek.

HÄRLIGA MIDSOMMAR ÄR INTE SÅ HÄRLIGT

MIDSOMMARAFTON och jag känner mig inte glad. Jag kände mig glad igår. Vi åkte runt och handlade inför att åka till Ljungdalen och vi satte en midsommarkrans hos Isabelle. Dagen var full av saker att göra och jag kände mig glad i kroppen bara av att vi skulle åka iväg. Jag såg fram emot att grilla och äntligen kunna vara ute och njuta av solen. Tanka energi och ro. Så imorse när jag vaknade hade jag en känsla av underliggande stress i kroppen. Jag duschade och tog på min nya klänning (som jag borde känna mig fin i) men jag känner mig bara fel. Att säga hej då till Alicia som inte vill följa med skär i mig. Jag vill inte lämna henne. Jag vill ha hela min familj! Så i bilen på väg mot Ljungdalen slår det mig under låt som får mig att tänka på Isabelle. Att jag saknar att vara familj. Isabelle var mittpunkten. Det var hon som limmade ihop alla tight till varandra. Hennes bubbliga varma personlighetsdrag drog till sig även Alicia, som annars inte är så social. Vi var en familj och nu känns vi mer individuella. Som att vi har egna små revir av tankar och känslor. Sen blir min saknad efter Alicia mer tydlig när Isabelle inte finns i familjen längre. Jag är van tre flickor som tillsammans med mig sjunger, dansar, skrattar och pratar i munnen på varandra. Det som min vardag har bestått av har inte förändrats, utan försvunnit. Alicia håller sig helst för sig själv och Joline är en kreativ energisk själ som skapar sitt egna. Jag försöker att skapa någon form utav sammanhållning, men det håller ändå inte ihop. Och Nicklas bara är. Jag saknar min familj. Det enda riktigt viktiga i livet.

Idag känner jag mig tom och olycklig. Kanske just för att det är Midsommar. Det går över. Eller, jag glömmer bort om ett tag och kämpar vidare. Men just idag. Nej. Idag tar saknade över. Jag saknar henne så förbaskat mycket och jag vill bara få prata med henne på riktigt. Jag vill krama om henne. Jag vill ha henne tillbaka. Idag orkar jag inte mer.

Vi hade bouleturnering hos Hans när vi kom fram och åkte sen ner till Tuvan och grillade tillsammans med andra. Jag var med, men ändå inte där. Jag tänkte på Alicia som inte var med och jag tänkte på Joline som bara längtar till Midsommardagen då tremänningarna kommer och leker med henne. Vi åkte hem från grillningen tidigt och spelade Chicago, men jag blev less på killarna som hade livliga diskussioner om reglerna så jag fick poängtera att det bara var ett spel och att de är vuxna människor som gapar på varandra. Så jag tog med mig Joline och gick in till rummet. Sen tog det inte lång tid innan min pojke bröt ihop och Nicklas fick trösta. Jag hörde dem prata om mig och att jag är så stark (men det är jag inte alla dagar). Det ledde till att Joline grät över Isabelle och att hon förlorat sin bästa vän. Den storasystern som aldrig blir arg, utan bara tar hand om, pussar och kramar. Hon pratade om hur orättvist det är och varför just Isabelles hjärta stannade. Varför valdes just hon? Varför inte en gamling eller någon som inte var snäll? Jag fick försöka förklara att det inte är någon som valt just Isabelle. Förklara hur jag tänker.... Och att vi inte kan vara arg på andra för att deras liv går vidare. Att andra också har rätt att vara ledsna. Att andra också har rätt att få må bra. Ja, det är orättvist. Jag vill inte att mina barn ska bli bittra av det här. Jag vill att de ska lyckas tänka hälsosamt. Att händelsen inte ska äta upp dem inifrån. Det kan kännas så ibland, även för mig. Men det är bara en påhälsning av bearbetning. Mitt grundjag vet hur jag ska tänka och vad som är hälsosamt och inte. Men vi fungerar ju inte lika. Vi tänker inte lika. Och vi är alla ledsna.

Jag önskar att jag bara kunde ta med mig flickorna till en stund av lycka och ompyssling. Att jag hade råd att ge dem en vecka av deras önskningar, bara för att de ska få känslan av att livet är värt ändå. Att man kan skapa mening. Att de känslor vi har när det är tungt, inte är känslor som vi känner hela tiden, varje dag. Att vi också har känslor som är bättre. Det går upp och ner. Jag vet att det jag känner idag på Midsommarafton, inte är något jag känner varje dag. Jag känner också hopp, framtidstro, styrka, längtan till förändring, kreativitet, tacksamhet och enormt mycket kärlek. Jag är stark, men ibland är jag svag. Det är ok.

MIDSOMMARDAGEN vaknade jag först, precis som jag brukar. Det här är min lilla stund av att känna, reflektera och gråta. Min härliga stund då jag kan vara bara jag, med bara mina känslor. Stunden då bara jag räknas. Skönaste stunden på hela dagen och jag älskar den.

Idag kommer min kusin Linda och barnen hit och jag längtar efter att få se Joline lysa upp. Jag hoppas att jag kommer att ha en bättre dag idag, men egentligen längtar jag bara hem till Alicia. Jag ska i alla fall försöka att vara närvarande och leva i nuet. Försöka att se solen som lyser och påminna mig själv om att vi ska hem imorgon så att jag borde ta hand om den här dagen och att Joline kommer att vara jätteglad som ska få fiska och hänga med tremänningarna. Att jag kan försöka njuta av den här dagen samtidigt som jag längtar efter Alicia. Det ena utesluter inte det andra.

DET HÄR ÄR MITT LIV

Det här är mitt liv. Det här är jag.

Som jag har skrivit tidigare så lever jag lite i mina två världar samtidigt. Jag har en fot i verkligheten och den andra i fantasin. Jag är i grunden positiv, stark och envis och försöker att parrera de motgångar och krossade drömmar som kommer med minsta möjliga skada på mig eller barnen. Livet är orättvist och det känns, men att tillåta sig att stanna i den känslan är bara hämmande. Livet är inte rättvist! Att den känslan skulle dominera min verklighet är inte stärkande, så jag blandar in min fantasivärld. I blandningen är drömmarna konstant nåbara och bara en tanke bort. Jag ser nutiden men kan visualisera min alternativa framtid och i den ligger all tröst. Hur långt jag kan nå om jag bara fortsätter att vara stark. Jag längtar dit.. Där är familjen mer lagad och har lättare till glädje. Om ni visste hur mycket styrka som sitter i mina tankar och hur tacksam jag är över min förmåga. Den räddar mig jämnt och hjälper till att bära familjen.

Jag vet vilket liv jag vill ha och det är inte där vi är nu. Men jag är medveten om den egna förmågan att förändra och att det enbart är jag som kan forma mitt liv. Ingen annan. Bara jag. Enbart jag kan ta beslut om att jobba med mig själv och hjälpa familjen till läkning. På vägen får jag slänga in små positiva saker i min/våran vardag för motivation. Det är de små sakerna som håller liv i drömmarna. Skapa praliner, lägga märke till de soligare dagarna, ta med barnen på SPA, njuta av en extra god frukost tillsammans, bygga en starkare kropp, inreda hemma, rita Isabelle eller köpa ett par nya träningstights. Det som hjälper mig mest personligen är mina kreativa idéer. Sen behöver jag samla på mig en hel del mod, för det besitter jag inte alls.

Så vad är mina drömmar?

- Jag vill ha råd att åka på en utlandssemester med barnen varannat år

- Jag vill starta ett företag i Isabelles namn

- Jag vill utforma dagarna tidsmässigt efter mina egna preferenser

- Jag vill att barnen ska känna mer glädje

- Jag vill vara mer närvarande och bli starkare

- Jag vill bli bättre på att säga ifrån

- Jag vill bli modigare

- Jag vill hjälpa och motivera andra

Jag vill leva så länge jag lever och inte slösa bort min tid. Jag vill så mycket mer än vad jag just nu kan åstadkomma och det riktigt panikar i min kropp bara jag tänker på att dagarna går utan att något förändras märkvärt. Det är just i den känslan som jag måste mixa ihop mina två världar för att kunna andas.