Sök
  • asa692

Uppdaterat: 22 juni

Så fin skolavslutning. Jag började gråta när fröknarna sjung till treorna och sen grät jag igen när Jolines klass sjöng och fick sina rosor av fröknarna. Jag var känslig redan från start eftersom Isabelle inte var med och både Alicia och Joline hade dagen innan uttryckt saknaden efter henne. Det blir en ännu mer påtaglig saknad vid milstolpar i flickornas liv såklart. Men Joline var så glad och sprudlande, precis som hon brukar vara och det är de känslorna som jag behöver tanka.


Nu är det måndag efter skolavslutningen och jag är rastlös. En liten känsla av meningslöshet infinner sig och det är ju kanske inte den känslan som man vill ha när man går på semester. Det är bara att hoppas på att solen vill vara framme lite mer nu för då kommer de glada känslorna per automatik. Jag vill att det ska vara badväder helt enkelt. Bada och suppa, vad mer behövs?





23 visningar0 kommentarer
  • asa692

Precis som förra året så har jag inte haft en bubblig känsla inför att gå på semester. Förra året fanns inte Isabelle med oss längre, så att njuta av sommar, sol och frihet tappade såklart sin mening. I år tror jag att känslan beror på en kombination av dåligt väder, inga planer och att jag inte kan gå och träna som jag såg fram emot. I tisdags började jag känna av halsen och att träna om man är på väg att bli sjuk är uteslutet. Jag hade ju morgonträningen och frukosten hemma att se fram emot.


Idag vaknade jag som vanligt 04.30, dricker nu min andra kopp kaffe och jag har redan hunnit sminka mig. Klockan är 06.00 och jag väntar på att resten av familjen ska vakna. Jag hör Nicklas alarm för tredje gången nu. Den enda planen jag har idag är att handla till skolavslutningen och jag känner mig redan uttråkad.. Min chef frågade igår vilken bokstavskombination jag har eftersom jag var rastlös redan innan jag lämnade jobbet. Jag har faktiskt igen kombination :) Jag har bara min egna personlighet som gillar planer och att det ska hända saker. Jag gillar att fylla dagarna med små saker som jag upplever ger mig mening. En anledning till att kliva upp på morgonen helt enkelt. Interaktion med andra och fullt av små händelser som bidrar till välmående.


Jag känner verkligen att jag gör vad jag kan för att ta ansvar över att må bra. Ibland kan jag absolut känna att jag kan bättre. Att jag tyvärr flummar iväg i andra tankar och tappar fokus från mitt mål. Det är en utav de sämsta egenskaperna jag har. Jag är värdelös på långsiktiga mål. Helt värdelös. Så jag når ju aldrig fram. Jag drömmer alltid egentligen om samma sak, men eftersom det är så långt bort så tappar jag bort viljekraften och hamnar på startrutan igen, gång på gång på gång. Så tröttsamt...


Just nu är jag i en period då jag undviker att fastna med Isabelle i tankarna. Jag vet inte, men jag tror att det beror på att jag skulle kunna bryta ihop totalt nu och känna, fuck allt.. och det finns helt enkelt inte utrymme för tillfället. Imorgon har flickorna sin skolavslutning och jag behöver vara en bra mamma till dem. Nej, jag menar inte att jag är en dålig mamma för att jag sörjer Isabelle, men helt ärligt finns det bättre och sämre tillfällen och att tima in en riktig gråtperiod. Och med deras skolavslutning är det definitivt inte rätt timing, så jag får skjuta på de känslorna så gott det går. Idag har jag känslan av att livet inte har så mycket mening utan min Bella. Jag saknar dig så det skär i mig älskling. (Så kom det lite tårar ändå).



17 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 15 juni

Älskar studenten! Älskar att se hur glada och finklädda alla är. Jag vill också hoppa upp och vara med. Det vill jag varje år :)


Efter att ha tillverkat tårtor i massor till alla vackra ungdomar så gick jag och Joline ut för att titta på flaken. Musiken, glädjen och känslan. Nu känns det som att sommaren är här.


Nicklas tycker att studenten är en jobbig dag, för han tänker på Isabelle. (Hon hoppade ju av gymnasiet, så för mig förknippas inte studenten med henne alls). Han åker tillbaka i tiden till när hon gick första året och kunde se henne framför sig på ett flak. Förhoppningarna som fanns. Känslorna som uteblev. Allt som kunde bli, men inte blev. Vi fungerar verkligen olika. Jag tror att våra olika förmågor att få utlopp för känslor spelar in här. Att vi bearbetar på så olika sätt och har olika tankemönster. Mina känslor kommer ut i tårar som går över till någon form av prestation. Att jag behöver göra någonting som får Isabelle stolt. Jag upplever att Nicklas känslor kommer ut i frustration och en känsla av hopplöshet och orättvisa.


Nicklas sörjer också fortfarande att vi inte kommer att få uppleva Isabelles barn. Och varje gång vi ser någon föräldralycka i en film så blir han ledsen. Det här kommer inte att hända henne. Isabelle fick inte det här. (Och jag förstår de känslorna).


I början sörjde jag också att Isabelle inte fick uppleva att bli mamma själv. För det var hennes högsta önskan. Hon har alltid längtat till den dagen då hon själv skulle få bilda familj. Det var egentligen det enda målet som hon hade. Så jag grät över min förlust att förlora Isabelle, men också hennes förlust att inte få bli mamma. Jag får inte dela den glädjen med henne. Och Alicia kommer inte skaffa barn alls. Jag kan inte tänka mig en person som är mer motståndare till att bilda familj än henne. Haha... Så jag sörjde förlusten ännu mer därför också. Nu har jag gjort en helomvändning och känner att jag inte har behov av att bli morförälder alls. Jag kan med glädje känna att det för mig räcker att ha bara mina barn, som barnen i mitt liv. Jag behöver inga fler. Och all tid som jag skulle lägga på mina eventuella barnbarn, kan jag investera i mig själv och dem istället. Så. Win win... Jag är tacksam för att min hjärna fungerar som den gör. Den lappar ihop alternativen som finns och automatiskt hittar den en positiv utgång. Det är väl en överlevnadsmekanism i guess..








7 visningar0 kommentarer