Sök
  • asa692

Vi är motsatser, jag och min man. I det mesta. Även i sorg. Jag vet att vi alla hanterar sorg på olika sätt och så måste det ju få vara. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hans sätt är mer tärande än mitt. Det gör så ont att se hur ont han sliter. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte har något val i den här situationen. Alicia och Joline förtjänar det bästa och min sorg får inte ta över livet. Det får lov att vara parallellt. Jag kan sörja Isabelle i det bottenlösa, bryta ihop och känna att allt är meningslöst. Men jag kan inte tillåta mig själv att stanna där eftersom livet fortfarande har en mening. De jag älskar är också i det här. Det är inte bara jag och mina känslor. Två barn är kvar. Men Nicklas kan inte tänka så. Han fastnar i sina egna känslor och sorgen förvandlas mer till ilska än tårar. Det där tunga i bröstet på honom bara byggs på och han blir allt mer arg. I den här familjen skulle jag säga att jag och Joline hanterar sorgen på samma sätt. Vi kan både gråta och skratta till alla minnen. Vi tittar på bilder och videor, gråter, tappar hopp, minns och skrattar. En blandning av allt. Men det är skönt att få titta på henne, för då känns hon så mycket närmare. Alicia tänker att inget har förändrats och vill att allt ska fungera precis som innan. Hon pendlar i att inte visa några känslor till att uttrycka dem. Bäst gör hon det i text. Men hon undviker gärna att visa några känslor eftersom det är jobbigt att vara ledsen. Och Nicklas är arg.


Joline fick lämna Coronatest i torsdags och vi förberedde oss mentalt för att vi eventuellt skulle var tvungna att stanna hemma och fira ensamma. Nicklas reaktion var att det skulle vara skönt, eftersom han inte vill fira julen alls. Fullt förståeligt att vilja hoppa över Isabelles favorittid på året. Tomrummet och saknaden kommer att vara så närvarande. Men min reaktion var ändå; nej, hur tomt blir det inte om vi ska vara ensamma den här dagen? Så mycket mer jobbiga tankar kommer att få plats och Nicklas tunga sinne kommer att genomsyra den dagen som barnen älskar. Dagen som Isabelle älskar. Isabelle vill inte bara vara hemma med den lilla familjen. Vi är ju alltid alla..


Det är ju inte så att jag tycker att dagarna bara passerar lättsamt. Jag tvingar ju mig själv att anstränga mig eftersom barnen inte förtjänar mindre. Jag förtjänar inte heller mindre. Igår kväll fick vi svaret att Jolines test var negativt, så det blir en jul tillsammans. Sådan frihetskänsla! Jag är hellre ledsen i närhet av alla andra jag vill vara med på julen, än ensam med familjen. Och jag vill gärna höra skratt och se glada ansikten. Isabelle vill det! Hon vill vara nära alla och absolut lilla fina Emma. Det kommer att vara merparten positivt nu när vi är många, så Nicklas tungsinthet kommer att tona ut. Det andas jag ut för.


I början kunde jag känna att vi kom närmare varandra i sorgen. Att fast vi hanterat det på olika sätt så fanns vi där för varandra. Antagligen var det för att vi på det stora hela låg på varsin soffa i flera veckor och grät och pratade. Det var det enda vi gjorde och just då hade vi det gemensamt. Nu, när det har gått mer än nio månader så är vi på så olika platser. Nicklas är kvar i känslan, men tvingar sig till jobbet och bara gör. Jag har börjat få tillbaka glädjen och kan ha bra dagar. Jag kan se fram emot att gå till jobbet och skapa små meningsfulla mål. Nicklas är kvar med ångesten. Och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom? Meningen med livet försvann absolut när Isabelle dog, men två av livets meningar finns kvar. Nicklas har tappat meningen med livet helt, the end. Jag kan bara lyssna, trösta och stötta. Jag önskar så att han kunde känna som jag. Att kärleken till Joline och Alicia är större än sorgen, eller i alla fall lika stor. Älskling, vad jag önskar att vi överlever det här tillsammans.

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Igår avslutades min sjukskrivning och jag gick från sex arbetstimmar till åtta. Jag har oroat mig för det, men de här två första dagarna har varit super. Jag är produktiv, jag vill jobba på och jag vill tillföra mer. Det känns bra helt enkelt. Visst kan det eventuellt bli ett eller flera bakslag, men då blir det så. Då får jag väl gå hem lite tidigare och lösa situationen när den inträffar. Just nu vill jag bara gå på min magkänsla som säger att jag trivs med att jobba och att det är precis det jag ska satsa på då. Jag har också ett kommande Nyårslöfte. Ingenting jag brukar ha, men det är väl dags då kanske. Jag ska lära mig att spritsa smörkrämsblommor!


Jag lovar mig själv att jag ska spritsa så mycket att jag blir riktigt grym. Jag lovar mig själv att ta den tiden som behövs. Jag lovar mig själv att vara envis och förvänta mig bästa resultat. Jag lovar mig själv att när år 2022 har passerat så kan jag spritsa olika sorters smörkrämsblommor som jag själv är stolt över. Det där sista löftet är det som blir svåraste att hålla. Jag är dålig på att känna just den känslan. Jag tänker alltid att jag ska kunna bättre. Jag borde vara lite snällare mot mig själv. Men det är ju faktiskt så att om man siktar högt så landar man högre än om man hade siktat lägre. Så, prestationskraven är inte bara av ondo. Jag är jag.


Apropå det så vill jag skriva att jag är stolt över mig själv för de här två sista dagarna. Jag är också stolt och glad över att jag fungerar som jag gör. Just för att jag är jag, så kommer jag inte att tillåta mig själv att bli bitter. Just för att jag är jag, så hanterar jag det värsta som någonsin hänt, på just mitt sätt. Med mina upp och ner.

0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Jag kan inte göra mycket för dig, när du inte finns hos mig längre. Men jag kan ha mina tankar och känslor hos dig och jag kan rita dig. Och det hoppas jag att jag har möjlighet att fortsätta med. När de ritvänliga bilderna tar slut kommer jag att vara tvungen att lära mig att rita ditt ansikte i olika vinklar. Det är inte gjort i en handvändning efter som jag inte kan rita från mina tankar. Så talangfull är jag inte. Men hey, då har jag ett eventuellt mål. Du är den vackraste modellen och det finaste jag vet. Vi har gjort julfint hos dig nu. Silvriga och vita kulor, små rosa rosetter, en massa belysning och fler lyktor. Jag saknar dig älskling och jag hoppas du känns närvarande i jul. Din högtid.


Hela helgen har varit tung och jag grät ordentligt i omgångar på jobbet. Du fattas mig så otroligt. I fredags var det pratet om Nyårsafton som triggade igång tårarna. Min sista video som jag har av dig är från Nyårsafton förra året. När du skålar med mig.. Sen spelades en massa jullåtar och då triggades det igång igen. Som Simon sa förra veckan: Kommer jag att komma över det? Nej. Men livet går vidare (Dagarna passerar vad jag än har för känslor).


Min julklapp till dig i år är min teckning av dig.


GOD JUL TILL VÄRLDENS FINASTE ISABELLE (BELLA)


0 visningar0 kommentarer