Sök
  • asa692

Det känns som att det tunga har lagt sig för ett tag. Skönt. Jag är inte inne i någon kreativ period, men idag när jag kom hem från jobbet så blev jag kär i att vara hemma bara av att få tända julgranen och doftljusen. Vad fint vi har det. Å, vad jag trivs här. Det är en känsla att vara tacksam för och jag får vara nöjd med det. Började titta på serien School of Chocolate igår och jag kan ju ärligt säga att det både ger mig stress och en känsla av brinnande passion samtidigt. Stress av att jag står och stampar på samma ställe utvecklingsmässigt som för 10 år sedan. Jag vet att jag skulle kunna bli så duktig om jag bara gav mig själv tiden eller möjligheten. Men jag känner också en sådan tillfredsställelse bara av att titta på när de andra utvecklas. Jag får min kärlek till yrket bekräftat gång på gång, bara av att jag blir lyrisk. Det där skulle jag kunna bli bra på! Så självförtroendet är det ju inte fel på. Det är bara lite frustrerande att inte vara där själv. I utvecklingsfasen. Jag har så många idéer som jag inte genomför. Sådan frustration. Idéer på sådant jag vill lära mig att rita och idéer på hur jag kan länka samman mina båda stora intressen. För ungefär 10 år sedan så tänkte jag att när jag fyller 40 så ska jag ha gett mig möjligheten att dra igång med mina idéer. Nu har jag nyss fyllt 42 och är inte ett steg närmare. Nu tänker jag att när jag fyller 50 så ska jag ha gett mig den möjligheten. Risken är överhängande stor att även den tidsramen passeras och att jag tillslut inser, (när jag blickar tillbaka) att jag var en utav de som tänkte mycket och ville mycket, men inte gjorde någonting. Ungefär som Emily Dickinson som mest höll sig på sitt rum och skrev dikter som hon sen lade i skrivbordslådan. Ett helt liv av idéer.


Just nu är jag mamma och bara mamma. Sen är orken slut. Jobba, vara mamma, sova. Jobba, vara mamma, sova. Jobba vara mamma, sova. Helt plötsligt har de flyttat ut och jag är gammal och undrar vad jag gjorde med mitt liv.


Jaja.. Jag vet hur jag fungerar. Jag kommer snart att glömma bort även de här tankarna för en tid och vara tillbaka till att jag är kreativ och full av hopp. Sådär klyschigt tänka. Det är bara jag som kan påverka mitt liv och göra någonting åt det. Så nu gör du någonting kreativt helt enkelt. De där lilla kreativa förändrar inte någonting egentligen, men bidrar till Illusionen i alla fall.


Vi får se vad tiden utvisar!? Kommer jag att kunna göra någonting åt mina idéer eller kommer jag bara att leva med de i huvudet? Återkommer om 10 år för en uppdatering kring den frågan.. Haha..

0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Är tillbaka i känslan av att jag bara är. Förra veckan kändes det bara som måndagar och helgen har inte heller bidragit till någon förändring i känslan. Det kanske inte kändes som måndag direkt, men den där harmoniska känslan som ändå ska finnas i kroppen av ledig tid, finns inte. Trots Love Actually, tända ljus, glögg, trevligt sällskap och min födelsedag så känner jag mig ganska likgiltig och tom. Jag anstränger mig och på ytan ser det nog ut som vanliga dagar, men inombords är det tristess och utan glädje. Det är bara att fortsätta anstränga mig, det vänder så småningom. Men åh, vad jag saknar feelingen jag hade för ett par veckor sedan. Då jag kände mig glad, inspirerad, hoppfull och full av liv. Tänk om man kunde få stanna i den känslan lite längre och oftare. Om jag minns tillbaka till mitt grundjag, den person som jag var innan alla tunga år föll över, så skulle jag beskriva mig själv så. Älskade att bara få vakna och vara i mitt liv. Med mina vackra barn och min tillvaro. Älskade bandet som jag och flickorna hade och min lust att alltid göra saker tillsammans. En riktigt pysslig och glad mamma. Vart tog hon vägen? Jag är inte alls så längre. Jag vet att det finns kvar långt där inne, men tillvaron jag lever i hade behövt så stora förändringar för att jag ska kunna återgå till den personen, att jag inte förmår att förändra. Det skulle bli så mycket sämre innan det blev bättre och det skulle vara en chansning. Men vad jag saknar mig själv. Jag saknar mitt gamla jag så mycket. Den mycket bättre versionen av mig själv.


Mina barn har det bra och det fattas dem inte mat, kläder eller kärlek. Och jag vet att jag är en närvarande förälder. Men jag vet också att jag har varit bättre. Jag önskar att jag hade förmågan att ge mer av mig själv igen. Mitt gamla jag är en så mycket bättre version än den jag är idag. Saknar att mina barn inte kände kände stress. Saknar att mina barn hade ro att sitta och rita. Saknar det okomplicerade. Saknar när Alicia var ett barn som skrattade mycket. Saknar kramarna från Isabelle. Saknar att Nicklas tyckte om att hitta på saker. Saknar att Nicklas är glad. Saknar att titta på barnprogram på morgonen. Saknar Bumbibjörnarna. Saknar Anki och Pytte. Saknar den första tiden på Törners. Saknar känslan när allt helt plötsligt föll på plats. Saknar att vara glad.


0 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 1 jan.

En riktigt jobbig vecka. Hur lång kan en vecka vara egentligen? Väldigt rastlös, låg och alldeles för mycket plats över i huvudet till tankar. Vi satte upp julgranen igår och jag vet att det är väldigt tidigt att sätta upp den på första advent, men jag är inget fan av julprydnader så det är i stort sett julgranen som är prydnaden och barnen måste ju få myskänslan. Det var fint att sitta på golvet med Joline och veckla ut grenarna och lyssna på julmusik. All I Want For Christmas var första låten som spelades och det är Isabelles favoritlåt, så tårarna rann medans jag satt där på golvet. Joline sa att hon inte tycker om att jag är ledsen, men jag förklarade att jag var ledsen utan att för den skull må dåligt. Ledsen för att jag saknar Isabelle men också känner mig närmare henne när jag hör låten. Den här julboosten öppnade upp tårkanalerna, så jag satt tillslut ensam i vardagsrummet med julmusik, tända ljus och granen tänd medan tårarna bara fortsatte att komma. En skön ensam stund full utav saknad.


Idag ska vi som vanligt göra ett middagsschema och veckohandla och sen ska vi ta med Simon ut och handla julpynt till honom. Jag skulle behöva åka upp till Isabelle och se så att det är fint hos henne. Byta ut batterier i ljusen om det behövs och pynta med julgranskulor och mer snöspray. Jag får se om det är någonting jag orkar med eller om jag skjuter på det till nästa helg då vi ska sätta oss tillsammans och dekorera personliga julgranskulor till henne. Nicklas syster Caroline fick idén om att hon och Emma ville göra egna "kärlekskulor" och idén var så fin att det får bli en pysseldag tillsammans med alla som vill dekorera en egen kula. Så fint.


Det är tungt att åka upp dit. Just för att en gravplats inte förknippas med dig Isabelle, eller mig. Vi gillar ju inte tanken på att man ska behöva vara där eftersom man är nära varandra vart man än är. I tanken, i känslorna. Men jag kunde inte göra på annat sätt. Tanken på att du skulle vara ett med andra och inte ha en personlig plats kändes helt fel. Jag fick behovet av att pyssla om dig på något sätt. Att få se till att det är fint och att det syns att du är speciell. Åh, det här är bara så fel. Allt är fel.




Jag älskar den här bilden på er tjejer.. Mina älskade fina flickor. Åh... Jag saknar dig så förbaskat mycket Isabelle. Jag saknar min bästa vän. Om du visste hur ofta jag tänker tanken på att jag vill ringa dig. Hur ofta jag kan känna känslan av du är på jobbet eller hemma med Simon. Hur ofta jag i tanken kan se dig framför mig. Jag känner mig så ensam utan dig älskling. Igår återupplevde jag stunden då Simon ringde mig och berättade att du hade slutat andas och att ditt hjärta hade stannat. Att jag fick skynda mig till sjukhuset och tiden vi hade där. Känslan när jag inser att jag aldrig kommer att få prata med dig igen, krama om dig och berätta hur mycket jag älskar dig. Hur konstigt det är att jag hade ett sånt fokus i den värsta situationen som jag någonsin upplevt. Det går inte att greppa att du inte finns. Det går inte att acceptera. Jag kan inte ta till mig att vi inte ska prata med varandra igen. Det känns som om att du ska ringa när som helst. Det känns som att du är här, samtidigt som jag vet att du inte är det längre. Du är min luft. Julen närmar sig och din favoritlåt All I Want For Christmas Is You, det stämmer bra in.




1 visning0 kommentarer