Sök
  • asa692

Uppdaterat: 24 nov. 2021

Idag ska jag vara hemma med barnen. Joline hade ont i halsen igår så vi har bokat Covid-test. Hon verkar inte ett dugg sjuk så jag antar att testet, precis som alltid, kommer att visa på ingen smitta. Vilket gör att tiden hemma antas vara totalt i onödan sådär i efterhand. Alicia är på botten just nu och det enda jag kan göra är att lyssna, stötta, krama om, komma med råd och försöka få henne att känna att alla de här motgångarna som kommer emot henne inte är livslånga och inte betyder att livet aldrig blir bättre. Acceptera båda upp och ner eftersom inget av dem kan existera utan den andra. Det är ju inte den enklaste uppgiften med ADD:ns humörsvängningar, där ena dagen är super från start och upplevelsen är: Jag har sån tur jämnt, till den andra dagens upplevelse som är: Jag har alltid otur. Mitt liv kommer alltid att vara såhär. Där alla tidigare dagar av upplevelser och känslor är som bortblåsta och det bara är nuets känsla som tar över.


Jag har redan panik över hur jag ska lyckas sysselsätta mig så pass mycket att jag inte blir deprimerad av ingentinget. Städa är typ det enda jag kommer på att jag kan göra, men eftersom jag har en tendens att bli lite lätt apatisk när jag är hemma och vabbar, så är det mer av ett önsketänkande. Jag ska i alla fall försöka ge mig på att baka med flickorna. Buffé hade ett recept på Saffran och Citrondrömmar som jag tror att de skulle gilla. Det blir så extremt mycket skärmtid för alla när vi bara är hemma. Det är som om vi glömt bort hur man är människa.. Hahahaha.. Tror att det kan det bli något avsnitt av en Koreansk serie som Alicia gillar också. Jag ÄLSKAR att få gå till jobbet och vara aktiv. Nog kan jag sitta och titta på film och tycka att det är mysigt ett litet tag, men sen måste jag fejka känslan. Jag tycker tyvärr inte att det är mysigt att bara vara hemma. Jag vill hålla igång. Jag vill jobba, gå hem och laga mat (även om det kan ta alldeles för mycket tid ibland) och sen känna tillfredsställelsen att få vila kroppen. Nu har jag snart tagit bort två timmar av min genom att prata med brorsan. Ämnen som arv och miljö, Maslows behovstrappa och livet i allmänt. Nu är det dags att väcka det äldsta barnen och se till att det blir frukost och umgänge. Gah.. låt denna hemmatid gå över snabbt så att jag kan få återgå till jobbet och känna mig levande.

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Tanken är väl ändå att man ska sova fler timmar på helgen än på vardagarna? Det där som kallas sovmorgon. Nej, men inte jag såklart. Jag vaknar 06.00 och försöker somna om, men lyckas sällan. Nu är klockan 06.38 och jag har plockat fram penslar, färg och Macroner och ska försöka fördriva en del av min morgon med att måla.


Det var en härlig jobbfredag igår. Förutom tårtor och bakelser så hade vi lite partymusik att digga till och jag kände faktiskt att låtarna som är Isabelle, eller snarare oss, faktiskt gick bra också. Jag har varit så rädd för att inte kunna hitta tillbaka till musiken och dansen eftersom det är så mycket oss. Jag och tjejerna här hemma har alltid haft sång och dans-moments och alla de gångerna har varit och är mina highlights i livet. Alicia mötte upp mig på jobbet och sällskapade hem, jag bakade Macroner (rosa blev det) och fortsatte med att lyssna på musik eftersom det fungerade så bra på jobbet.


När Isabelle var liten bebis brukade jag dansa med henne när hon skulle somna och då hade jag en period då jag lyssnade på Kristina från Duvemåla. Såhär i efterhand vet jag inte om det var så många 21-åringar som lyssnade frivilligt på musikaler, men jag kunde i alla fall nästan hela skivan utantill då. Så medans jag idag bakade Macroner och förberedde maten så hade jag Peter Jöback och Helene Sjöholm i bakgrunden på hög volym. Mycket känslor, lite tårar, men mest bara skönt och det kändes så rätt. Grät mig igenom Thomas Stenströms låt: Ser du månen där du är ikväll och njöt även av lite Melissa Horn. En helt ok fredagseftermiddag med musik. Så glad över att jag börjar hamna där igen. Tack för det.


Simon åt middag här som han oftast brukar och sen försvann pojken min till kompisarna och vi här hemma valde filmen: Titta han snackar! Så mysigt när alla på riktigt kan enas om en film och titta på den. Eller ja, Joline ville inte först (eftersom de inte pratar Svenska), men eftersom hon är så fascinerad av hur barn skapas så blev hon hooked på en gång och det slutade med en riktigt mysig filmstund. Sen fortsatte jag och Nicklas med att titta på Young Sheldon (för hur kan man inte älska Sheldon?) tills Nicklas lade sig och jag och Alicia tittade vidare ensamma medan Joline titta på Gymnastikvideor på TikTok. Ikväll är det personalfest och jag är peppad på att gå all-in och dansa loss på jobbet. Ser fram emot en kväll utanför hemmet. Det händer inte så ofta... Men för att försöka njuta av hela den här dagen och inte vänta in kvällen, så ska jag nu börja med att måla Macroner, brygga en kaffekopp till, titta på Wahlgrens värld, ta en lång dusch, unna mig att föna håret och sen handla julklappar på stan. Det känns som en grymt bra plan.

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Nu kom den! Kraschen.. Jag kände redan när jag gick ifrån jobbet att tankarna direkt fanns hos Isabelle och att jag skulle börja gråta om jag inte sysselsatte huvudet med något annat. Jag upplever att vädret eller snarare att det finns känsla i luften som påminner mig om Isabelle. Som gör henne mer närvarande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.


Jag ringde Nicklas och berättade att jag var tvungen att prata för att inte börja gråta och att han fick hålla mig sällskap i telefonen tills jag kom hem. Direkt innanför dörren kom tårarna. Det riktiga fulgråtet och orden: Jag vill bara få prata med dig igen! Den där känslan av att jag inte orkar mer nu. Jag vill inte. Kom hem älskling!!! Den här ensamheten. Nu är energin och lusten till allt bortblåst. i blinkningen av en sekund! Jag vill inte! Varför skulle jag vilja något någonsin mer? Nu vill jag ge upp. Det betyder att just nu är det bara fokus på att vara. Att överleva.. Inget som helst krav på mig själv mer än att vara en kärleksfull mamma. Framåt och ända fram tills att det vänder. Det kan vända om några timmar, ikväll, imorgon, nästa vecka... Men jag vet nu att det vänder igen. Upp från den bottenlösa hjälplösheten.


Det låter fullkomligt idiotiskt att vi för bara några timmar sedan hade möte på jobbet och pratade julsortiment. Att vi ska ta bort och lägga till tårtor. Att jag var delaktig och pratade över en kopp kaffe. Nu är allt bortblåst och har rämnat. Just nu känner jag bara: Vem fan bryr sig??? I det här tillståndet så skiter jag i precis allt. Allt obetydligt som inte handlar om min närmsta familj bekommer mig inte och har inget som helst värde.


Och det är ok. Det får kännas så! Det är inget konstigt. Det är mer konstigt att man faktiskt inte befinner sig i det här tillståndet hela tiden. Jag vet nu att det här bottenlösa inte är mitt enda jag, utan en del av mig. Jag vet att jag faktiskt kan bry mig om annat, parallellt med sorgen. Bara inte just för tillfället.

1 visning0 kommentarer