Sök
  • asa692

Ett Chokladmacronskal avklarat och idag ska det bakas vita Macroner. Jag tänkte testa att måla julmotiv på de vita skalen. Eftersom jag verkar ha en förkärlek till rosa när det gäller bakverk och ritande så får det bli färgschema rosa/röd/vit. Tänker mig polkagrisstänger och julgranskulor och eventuellt slingbelysning rosa stjärnor. Jag hoppas på att komma på fler motiv att måla. Skulle också vilja rita Isabelle i jul-illustration, men eftersom jag inte ens är färdig med den första så lär det ju inte hända någonting med den tanken. Det är så dubbla känslor inför jul. Mina idéer spritter och jag har redan kolla på min första julfilm; Christmas Chronicles och jag går runt i tankar på hur det ska dekoreras här hemma. Nu ska vi ju fira våran första jul i den här lägenheten och det öppnar upp för andra sätt att dekorera på. Och våran första jul utan våran älskling.


Mitt i alla bubblande jultankar så finns såklart Isabelle. Jag satt i soffan igår kväll och tanken på henne sköljer över mig och tårarna kommer. Hur kan du inte finnas älskling? Hur kan jag börja vänja mig? Det är en sådan otäck känsla att vänja sig vid att inte ha ett barn. Ett barn som man varit så nära och älskat i 20 år. Det känns som om att man glömmer bort och det är den mest otäcka känslan. Hur kan det kännas så? Hon som varit min person och bästa vän och förstfödda. Den jag haft det starkaste bandet till av alla människor. Joline låg och pratade med henne igår i sängen och sa återigen: Isabelle, det känns som om att du aldrig funnits. Jag tror att det blir så surrealistisk att man inte riktigt kan skilja på verkligt och inte. Det känns overkligt att hon inte finns och på något sätt gör det även att hon funnits, overkligt. Så tärande. Det är precis som om att man inte vill "gå vidare" för då har man på något sätt bearbetat och det känns det som om att man inte längre sörjer henne. Det känns orättvist mot Isabelle och som om att vi "klarar" oss utan henne. Vi klarar oss inte utan! Vi tvingas leva utan! Fy, allt är så blandat och i kontraster. Jag ser på Alicia att hon också pendlar. Hon informerar mig om att hon inte förstår varför man behöver gråta över att Isabelle inte finns längre. Vi ska alla dö en dag och det kan ju hända när som helst. Hon säger också att Isabelle inte är borta, bara för att vi inte har förmågan att se henne längre. (Så tänkte jag också ofta i början). Men när jag läste Tyras text så blev hon tårögd och ville snabbt prata om något annat. Att vara ledsen och gråta är någonting som Alicia undviker in i det längsta. Hur olika vi är.. Jag tänker att gråtandet är helande och behövs och är trygg i det, medans Alicia tycker motsatsen. Hon har varit orolig över att jag och Nicklas ska gå runt och gråta hela julen för då vill hon hellre fira jul någon annanstans. Självklart ska jag göra allt jag kan för att både Joline och Alicia ska få en fin jul med alla förutsättningar till glädje, men jag tillåter mig absolut att även få vara ledsen samtidigt. Hur kan jag inte vara det? Min älskling är ju inte med. Jag får blanda lite helt enkelt. Förmedla till barnen att det är en fin jul och hylla Isabelle i att göra mitt bästa för känslan, men gråta också. Blir det för mycket av tårarna så får jag väl smita iväg till toaletten. Förbaskat... Nysminkad och skriver om Isabelle igen så att tårarna rinner och jag blir upphämtad av min kollega om tio minuter.

2 visningar0 kommentarer
  • asa692

Uppdaterat: 1 jan.

Men vilken härlig ledig dag! Jag klev upp tidigt som vanligt och passade på att koka gröt till Alicia när jag ändå kunde. Vi satt tillsammans i köket. Jag med min kopp kaffe och hon med sin frukost. Bara att få den här lilla stunden ensamma på morgonen kändes så lyxigt. Att i lugn och ro få sitta och lyssna på vilka tankar hon har. Hon är så förståndig och ordentlig min tjej. De sidorna kommer fram ännu mer nu när hon har en medicin som fungerar. Helt otroligt att hon äntligen får känna hur det känns att kunna fokusera bättre och ha mer energi. Älskade barn.


Jag gjorde henne sällskap på väg till skolan eftersom jag skulle handla ingredienser till macronerna som jag just har plockat ut ur ugnen. Jag passade på att väga upp till en ny sats (med ett nytt recept) som jag ska få äran att baka imorgon efter jobbet. Nu unnar jag mig en kopp Chai och att få sitta här och skriva, sen ska jag fortsätta med min göra-lista och städa här hemma innan jag och mamma åker och gör fint hos Isabelle. Idag ska hon få sin snöspray till granen och fler ljusslingor ska sättas dit och batteribyte för de lyktor som har behov av det.


Isabelles vän Tyra skickade bild på en tatuering som låtit göra på sin födelsedag. En tatuering med konturerna av hennes favoritbild av de två. Jag visade Alicia både originalbilden och tatueringen imorse och läste högt vad Tyra hade skrivit på sitt Instagram. Det stod:


Vi sa att vi skulle, så jag gjorde. För oss. För att det ändå alltid är vi. För att jag vill kunna visa för hela världen vem du var. Vem du skulle ha blivit. För wow, vår framtid var bra. Jag ska försöka leva livet för dig, åt dig och ändå på något sätt med dig. Jag älskar dig Isabelle. i varje andetag.


Älskade fina Tyra vad jag hoppas att du förstår att dina ord alltid berör mig. Du hyllar min flicka så fint och det känns skönt att fler än jag vill sprida känslan av Isabelle. Av att ha henne nära och göra delaktig i livet.


Jag kunde knappt läsa färdigt innan tårarna kom och Alicia blev också tårögd. Hon som aldrig visar de känslorna. Det kändes också fint att få dela tillsammans på morgonen.


Efter andra omgången av tårar pga Tyras inlägg så sitter jag här lite lätt randig och rinnig i näsan. Haha. Jag gråter över en "skvätt te"!


Om ni visste hur skönt det är att bara sitta här och skriva för sig själv? Bloggen är inte offentlig än, utan bara min. Men jag tycker om tanken på att andra läser och kan dela känslor och upplevelser och kanske få bli rörda, glada, känna igen sig eller även bli peppade av någonting. Ni är snart välkomna in hit. Men jag ska behålla den själv en liten liten stund till. Nu är det dags att plocka ihop Macronerna och städa.











1 visning0 kommentarer
  • asa692

Jag har hört att konstnärliga, kreativa personer oftast inte är duktiga på att hålla ordning. Att det verkar som om att det ena utesluter det andra lite. Att det konstnärliga är flummigt och att det icke konstnärliga är ordningsamt. Det stämmer i alla fall inte. Min hjärna innehåller minst lika mycket ordningssinne som kreativt. Jag lever efter min kalender, mina påminnelser av larm och struktur. Min vardag skulle inte fungera utan. Och jag har mina rutiner varje dag som jag följer. Om någon pajar för mig så blir jag extremt frustrerad (men jag jobbar på det). Efter jobbet gör jag de ärenden som ska göras och sen är det raka vägen hem för att dra upp persienner, bädda sängen och gå loss med torky och fönsterputs på alla ytor med glas och spegel. Städar av badrummet varannan dag och dammtorkar nästan varje. Jag vill att hemmet ska fortsätta ha den där "jag älskar dig" känslan och om det inte är fint hemma så blir det kaos i mig. Kuddarna i soffan ska vara fluffade och ligga där de ska. När det är ordning och strukturerat omkring mig så blir jag mer kreativ och går igång snabbare på att genomföra mina idéer. Jag blir kär. Jag kan verkligen känna att jag vill fly vardagen ibland, men överlag så tycker jag att vardagen är minst lika bra som helgen om inte bättre ibland. Helgen är oftast mer oplanerad än vardagarna och "slösas ibland bort". Det finns ljuvliga helger också såklart. När de innehåller den där perfekta mixen mellan att vara social, komma hemifrån och även få lugnet i soffan. För mycket av det ena eller andra så blir det genast lite sämre.


Jag tror att jag har ett större behov än genomsnittet av att det ska hända saker nästan hela tiden. Att sitta inne och inte göra någonting en hel dag går verkligen bort. Det är väl därför jag tycker om vardagarna. De har redan en blandning mellan att vara aktiv och inte. Prestera vs chilla. Och eftersom jag har kommit fram till att jag i stor grad har en prestationsbaserad självkänsla så mår jag väl lite sämre om jag inte har presterat på någon utav alla de delar man kan prestera på. Så härligt att man förstår sig själv bättre ju äldre man blir och att självinsikten finns. Jaha, det är så här jag verkar fungera. Då jobbar vi på att förstå och acceptera det. Nu lär jag alltså känna mig själv och förstå hur jag fungerar. Sådär klyschigt. Ju äldre man blir, desto lugnare blir man.


Konstnärliga personer är mycket i sina känslor. Ja, det stämmer i alla fall in på mig. Verkligen!!! Jag tror att den sidan av mig själv bidrar till att jag sörjer ganska hälsosamt och tänker att anledningen till det är just min kontakt med mina känslor. Att jag tillåter mig att vara där jag är. Att jag aldrig har svårt för att visa känslor och heller aldrig har haft. Jag är som en öppen bok och delar med mig av nästan allt. Jag har på något sätt alltid varit tillåtande till mig själv. Så i den här mest extrema situationen där det värsta tänkbara har hänt, så är jag inkluderande och öppen. Jag gråter öppet, jag pratar mycket, jag delar med mig av vad jag känner och hur jag tänker och svarar på frågor och jag tror att det bidrar till bearbetningen. Jag kommer aldrig att vara lagad, men jag kan vara väl omplåstrad och hålla ihop. Ta ansvar för att hålla mig fungerande och ta hand om mig själv så att jag kan ge något positivt till andra. Att Isabelle känner igen sin "fina mamma". Den där klumpen av att inte bearbeta finns inte. Jag kan uppleva hos några av mina nära att den där klumpen bara växer. Att innehållet som egentligen är ledsamhet och sorg förvandlas till ilska och hat. Så tärande. Jag önskar att jag kunde hjälpa mer än vad jag kan.

1 visning0 kommentarer