Sök
  • asa692

Alicia kom in kl 03.30 efter att ha haft mardrömmar för andra natten i rad. Någonting liknande sömnparalays. Så mysigt att få ha båda tjejerna i sängen. Det slutade dessvärre med att jag och Joline inte somnade om, så nu sitter jag och Joline i köket. Hennes flingorna är upphällda och klockan är 04.45. Det ser ut som om att Joline får en lång dag. Hon som ska ha med sig en vän hem och gå på Jamtlinatt. Jag får en ganska skön kväll om det går som tänkt. Jag kryper ner på Jolines rum vid åtta ikväll för att förhoppningsvis lyckas somna. Är inte van att somna utan Joline, så det är bara att hoppas på det bästa. Har upptäckt att min hjärna följer ett mönster så fort jag ska sova ensam. Tankarna går direkt till Isabelle. Jag blir orolig i förväg när jag vet att jag ska somna utan Joline eftersom jag alltid, alltid tänker på Isabelle när jag ska sova om lilla pinglan inte ligger bredvid mig. Tack och lov för en halv insomningtablett. Utan den hade det varit tortyr att lägga sig. Antar att det är placebo som får mig att somna bättre eftersom jag halverar den minsta dosen (är inte så förtjust i tabletter). Men så fort jag skippar den är jag tillbaka i tankarna och just vid sovtid är det helt fel sak att tänka på.


Imorgon ska jag in och jobba så att alla pappor får sina farsdagstårtor. Just nu känns det bra att få gå in i konditoriet själv och köra ett eget race. Jag brukar inte tycka det. Jag brukar oftast förknippa det med stress eftersom man inte vet i förväg hur mycket som ska tillverkas och eftersom jag har höga prestationskrav så kan jag inte skynda mig för mycket om det skulle behövas eftersom jag tycker att det leder till sämre resultat. Och när jag skapar, då vill jag att det ska vara fint utan slarv och genvägar. Alla förtjänar den där goda och vackra tårtan som de väljer att komma till oss för att köpa. Och jag förtjänar att älska att skapa.


Som jag ser det har jag två olika varianter av prestationsångest. Den ena vill skapa vackert och ger mig en liten positiv ångest som ser till att jag presterar bra och inte nöjer mig för snabbt. Den ångesten är min egen som jag lägger på mig själv. Den gillar jag. Den är konstruktiv och triggar mig. Den andra kommer utifrån. Den kommer av att andra inte mår riktigt bra och stressar och har luddiga förväntningar och luddiga mål och är otydliga. Då mår jag indirekt dåligt och vill fly på en gång. För då vet jag inte vad som förväntas av mig eller vad jag ska förvänta av mig själv. Vad är målet här? Vad är rätt och vad fel? Jag har en extremt "duktig flicka" i mig och så fort jag känner det minsta att jag kanske inte sköter någonting oklanderligt så blir det en ångest. Samma känsla och rädsla som när man fick skäll av en vuxen när man var liten, men helt ärligt inte förtjänar det eller ens förstod vad som var fel. Otydligt. Do not like!






1 visning0 kommentarer
  • asa692

Igår kom de. Tårarna. När jag gick hem från jobbet och ser det vita täcket ligga över marken så började en känsla smyga sig på. Som att få uppleva en bekant dag som jag inte sett på länge. Ju närmare hem jag kom, desto mer bekant kändes det. Tills det slår mig. Jag kunde se Isabelle framför mig. Hur hon kom emot mig, glad för att träffas och redan lite pirrig inför att julen känns nära bara för att det är vitt. Hur hon berättar att barnen på dagis var överlyckliga som fick gå ut och leka i snön och kanske hur de minsta barnen satt orörliga i sina stora overaller. Jag saknar dig så mycket min älskling. Jag saknar alla oss tillsammans. Våra tjejiga familjestunder med allt från pratet i munnen på varandra till när vi sjunger tillsammans allihopa och dansar loss till musik. Igår var det så mycket du älskling. Jag var tvungen att titta igenom kort och videor på mobilen. Gråta och titta. Det är så mycket konstiga känslor. En känsla av att jag vant mig med en vardag där vi inte pratar med varandra varje dag. Så konstigt hur man kan vänja sig. Samtidigt en rädsla för att få en känsla av att det här är normalt. Att vardagen är normal. Joline sa för någon dag sedan att hon glömmer bort att Isabelle har försvunnit och jag förstår vad hon menar. Det upptar inte tankarna dygnet runt längre utan kommer som slag. Hon upplevde också en känsla av att det känns som om att Isabelle aldrig funnits. Den känslan kan jag också förstå. Av den anledningen att det känns som om man levt två liv. Ett innan händelsen, tillsammans, och ett annat, efter, med en otrevlig ensamhet som man inte riktigt förstår. Hjärnan gör väl vad den kan för att vi ska överleva och tar till strategier som övergår förståndet. Joline behöver nog också sätta sig och titta på bilder videor. Jag vill inte att hon ska behöva bära på rädslan att glömma bort. Glömma bort det finaste som vi har fått ha.


Jag vet inte om det är så smart egentligen att sitta och skriva på morgonen om känslosamma saker. Jag har fortfarande svullna ögon sen igår. Men det ska ju genomlevas, den här skiten. Är tacksam över att både Joline och Alicia trivs så bra i skolan just nu. Det är som ett litet plåster på allting. Att inte behöva hantera jobbiga vardagliga situationer parallellt med saknad. Det håller ju inte i sig så länge kanske. Men det är en otrolig lättnad varje dag som Alicia känner att det har gått bra i skolan. Det finns inget som gör ondare än barn som inte mår bra. Förutom ett barn som försvunnit då. Barnen är min enda akilleshäl. Den enda gången jag blir lamslagen av livet på riktigt och får ärr i själen. Barnen.


Min plan är att gå upp och börja jobba heltid i mitten på december. Vet inte hur smart det är så här på förhand. Julen kommer känslomässigt att vara jobbig och mellan julen och ända fram till en bit efter årsdagen då Isabelle försvann kommer det säkert att vara lika. En extra jobbig period. Men jag tycker att jag känslomässigt är på en bättre plats och att jag är mer lik mig själv nu, så jag tror att det trots alla känslosvängar kommer att fungera. Försöker göra om hela känslan i huvudet. Från att tänka att julen är tung utan Isabelle och att saknaden blir mer påtaglig vid högtider, till att tänka att hon älskade julen. Att allt som var vi ska det finnas mycket av. Julen kan vara en hyllning till Isabelle och om hon är med oss så vill jag att hon ska känna igen sig. Jag vill att hon ska känna sig hemma. Jag försöker att tänka hälsosamt. Att inte förtränga känslorna som kommer, eller saknaden och tårarna. Utan låta de få rinna. Men utan att glömma bort hur fint vi har haft det tillsammans och hur mycket hon älskade just julen och hur mycket vi älskar det tjejiga lyriska och familjära.

1 visning0 kommentarer
  • asa692

Sitter med den där koppen kaffe och har just lagt bort Ipaden där jag påbörjat bilden som ska ligga i bakgrunden här på bloggen. Mitt stora driv och enda dröm just nu, är att en dag få starta ett företag med Isabelles namn. Bellas by rimmi. Jag förstår varför så många startar fonder i sina barns namn efter att de lämnat oss. Jag tror inte att det bara är för att man vill hjälpa andra i samma situation, utan också för att man vill att deras namn ska finnas kvar. Få synas och läsas. Hon fanns, jag vill att hon ska finnas. Det enda jag kan göra är att hylla henne och skapa så mycket mening som det bara går. Mening där hon får finnas med.


Jag har aldrig haft behovet av att besöka gravar och jag förknippar inte en gravplats med närhet. Så känner jag även nu. Jag känner inte att jag är närmre Isabelle när jag besöker hennes grav och jag fylls inte med tårar när jag är där. Mitt behov på Isabelles plats är att det ska vara vackert och att hon ska synas. HÄR är hon! HÄR är det vackraste som någonsin funnits och min person. HÄR finns hon som är mest älskad. Jag går in i min prestationsbubbla när jag är där uppe och ska skapa någonting som är vackert. Jag är inte där för att tänka och säga hej. Min Isabelle är inte "där" utan här med mig. Hon finns där jag är. Och hon är nära Simon. Det är med blandade känslor jag hälsar på hemma hos Isabelle och Simon. Den sköna känslan av att det finns så mycket av Isabelle där hemma. Att jag känner av henne mer. Men samtidigt är det en större tomhet att få känna av henne så mycket och se hennes saker, men inte se henne komma gående eller skratta. När jag sitter och skriver om det så här så går det inte att hålla tårarna tillbaka. Att hon är borta är så ofattbart. Så orättvist och så fel. Att det finaste inte längre finns.


Eftersom det är Alla Helgona så ska vi upp till Isabelle. Vi ska sätta fler ljusslingor så att hon syns ännu mer och platsen blir ännu vackrare. Sen ska jag och Nicklas åka till Funäsdalen och bo på hotell och SPA:a. Det är absolut ingenting som jag själv har ett behov av just nu, men det ger Nicklas mycket och det räknas också såklart. Alicia har det bra i Borlänge och har shoppat kläder. Såå snygg! Och Joline är i Tännäs och ska hälsa på Myskoxar och rida (inte på Myskoxen utan på en häst :). Älskar att tjejerna mår så bra och får njuta ordentligt av sitt lov. Så fort barnen försvann hemifrån så kände jag att jag lika gärna hade kunnat jobba. Men nu har jag ju tagit ledigt ett par dagar, så jag fick vända på den känslan och påminna mig själv om att jag faktiskt behöver vila ibland. Även om det kryper i kroppen. Jag lyckades i alla fall fylla dagen med både städning och att rita på plattan och även en tur på stan med min Simon. Efter alla månader utan Isabelle har Simon sin givna plats hos mig. Utan honom vet jag inte riktigt hur jag skulle må? Från den där dagen så har Simon och jag ett band som jag inte skulle byta bort mot något. Vi håller varandra nära, precis som Isabelle skulle vilja och han har sin givna plats vid middagsbordet alla dagar i veckan. Tack för dig Simon, som fyller ut familjen till det antalet vi tidigare var..



1 visning0 kommentarer