• asa692

BEHÖVER EN COACH

Någonting hände för en vecka sedan. När jag och Lina gjorde Yran. Jag fick träffa mig själv igen och jag kände mig genuint lycklig. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag kände mig lycklig (och det gäller även innan Isabelle lämnade mig). Den känslan vill jag såklart behålla, eller få tillbaka lite då och då i alla fall. Jag tror att det kan vara det här som man kallar för 40-års kris? För mina tankar går igenom hur mitt liv är och vart jag vill att mitt liv ska gå. Med fokus på ordet liv! Jag måste börja leva. Nej, men på riktigt. Det här som jag är mitt i nu och har stannat i länge, det är inte jag. Som bara över en natt kan jag lyssna på partymusik igen. Helt plötsligt är det till och med den musiken som får mig att må bäst och jag har gått från att vilja stänga av radion till att höja. Jag vet att Isabelle inte vill något hellre än att jag ska ta till mig vårat all in skaka rumpa och nu kan vi mötas där igen. I känslan av positiv energi och oövervinnerlig.


Hur snabbt det kan vända. Från att vara ledsen och känna den tyngsta känslan under semestern till att komma tillbaka till jobbet och ha dag ute med en nära vän, lycka.


Det känns ungefär som att jag gått runt som en karaktär i en svartvit film under flera år. En stumfilm... och helt plötsligt fick jag flera hinkar färg kastat över mig. Nu känner jag mig som färgklicken mitt i allt det svartvita istället.


Att faktiskt lyssna på mig själv nu är min största fiende. Jag lyssnar inte på mig själv längre, så vi får se om jag lyckas skapa ringar på vattnet eller om jag dödar allt. Vi får se. Jag vill egentligen inte kalla det jag går igenom för kris, för varför är det en kris att inse att man måste börja göra förändringar för att man ska känna att man lever?


Eftersom jag varit sjuk (igen) så är det paus på träning (igen), vilket suger, eftersom jag just har fått hem mina nya träningsbyxor som är döläckra. Så jag bara längtar efter att få springa till gymmet och njuta av mig själv i mina nya snyggingar. Fan... Jag är över 40! Jag är rädd att allt tar slut innan jag ens hunnit börja. Jag har inte tid med att vara sjuk. Jag har inte tid för mer av det här hemmasittandet. Jag har ett ansvar att leva för Isabelle. Att ta hand om min hälsa för Isabelle, att skratta, dansa, umgås, kramas, skapa och vara så mycket jag det bara går. Jag är alldeles för bra på att sätta andra före mig själv, jämnt. Jag tror att jag behöver en psykolog?! Eller en coach...? Någon som hjälper mig att gå åt mitt håll.



31 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Jag har haft hög frånvaro här. Det blir lätt så när jag mår riktigt dåligt. Då finns det inte någon ork till något och jag blir handlingsförlamad inom samtliga områden av livet. Så kände jag faktiskt

THE MIND IS JUST AT TOOL A BLANK SLATE AT ALL TIMES IT IS YOU ALONE THAT CONTROLS WHAT FILTERS THROUGH AND WHAT STAYS USE THIS TOOL WISELY Nu går jag snart in i min sista semestervecka och det är dag