• asa692

HÄRLIGA MIDSOMMAR ÄR INTE SÅ HÄRLIGT

MIDSOMMARAFTON och jag känner mig inte glad. Jag kände mig glad igår. Vi åkte runt och handlade inför att åka till Ljungdalen och vi satte en midsommarkrans hos Isabelle. Dagen var full av saker att göra och jag kände mig glad i kroppen bara av att vi skulle åka iväg. Jag såg fram emot att grilla och äntligen kunna vara ute och njuta av solen. Tanka energi och ro. Så imorse när jag vaknade hade jag en känsla av underliggande stress i kroppen. Jag duschade och tog på min nya klänning (som jag borde känna mig fin i) men jag känner mig bara fel. Att säga hej då till Alicia som inte vill följa med skär i mig. Jag vill inte lämna henne. Jag vill ha hela min familj! Så i bilen på väg mot Ljungdalen slår det mig under låt som får mig att tänka på Isabelle. Att jag saknar att vara familj. Isabelle var mittpunkten. Det var hon som limmade ihop alla tight till varandra. Hennes bubbliga varma personlighetsdrag drog till sig även Alicia, som annars inte är så social. Vi var en familj och nu känns vi mer individuella. Som att vi har egna små revir av tankar och känslor. Sen blir min saknad efter Alicia mer tydlig när Isabelle inte finns i familjen längre. Jag är van tre flickor som tillsammans med mig sjunger, dansar, skrattar och pratar i munnen på varandra. Det som min vardag har bestått av har inte förändrats, utan försvunnit. Alicia håller sig helst för sig själv och Joline är en kreativ energisk själ som skapar sitt egna. Jag försöker att skapa någon form utav sammanhållning, men det håller ändå inte ihop. Och Nicklas bara är. Jag saknar min familj. Det enda riktigt viktiga i livet.


Idag känner jag mig tom och olycklig. Kanske just för att det är Midsommar. Det går över. Eller, jag glömmer bort om ett tag och kämpar vidare. Men just idag. Nej. Idag tar saknade över. Jag saknar henne så förbaskat mycket och jag vill bara få prata med henne på riktigt. Jag vill krama om henne. Jag vill ha henne tillbaka. Idag orkar jag inte mer.


Vi hade bouleturnering hos Hans när vi kom fram och åkte sen ner till Tuvan och grillade tillsammans med andra. Jag var med, men ändå inte där. Jag tänkte på Alicia som inte var med och jag tänkte på Joline som bara längtar till Midsommardagen då tremänningarna kommer och leker med henne. Vi åkte hem från grillningen tidigt och spelade Chicago, men jag blev less på killarna som hade livliga diskussioner om reglerna så jag fick poängtera att det bara var ett spel och att de är vuxna människor som gapar på varandra. Så jag tog med mig Joline och gick in till rummet. Sen tog det inte lång tid innan min pojke bröt ihop och Nicklas fick trösta. Jag hörde dem prata om mig och att jag är så stark (men det är jag inte alla dagar). Det ledde till att Joline grät över Isabelle och att hon förlorat sin bästa vän. Den storasystern som aldrig blir arg, utan bara tar hand om, pussar och kramar. Hon pratade om hur orättvist det är och varför just Isabelles hjärta stannade. Varför valdes just hon? Varför inte en gamling eller någon som inte var snäll? Jag fick försöka förklara att det inte är någon som valt just Isabelle. Förklara hur jag tänker.... Och att vi inte kan vara arg på andra för att deras liv går vidare. Att andra också har rätt att vara ledsna. Att andra också har rätt att få må bra. Ja, det är orättvist. Jag vill inte att mina barn ska bli bittra av det här. Jag vill att de ska lyckas tänka hälsosamt. Att händelsen inte ska äta upp dem inifrån. Det kan kännas så ibland, även för mig. Men det är bara en påhälsning av bearbetning. Mitt grundjag vet hur jag ska tänka och vad som är hälsosamt och inte. Men vi fungerar ju inte lika. Vi tänker inte lika. Och vi är alla ledsna.


Jag önskar att jag bara kunde ta med mig flickorna till en stund av lycka och ompyssling. Att jag hade råd att ge dem en vecka av deras önskningar, bara för att de ska få känslan av att livet är värt ändå. Att man kan skapa mening. Att de känslor vi har när det är tungt, inte är känslor som vi känner hela tiden, varje dag. Att vi också har känslor som är bättre. Det går upp och ner. Jag vet att det jag känner idag på Midsommarafton, inte är något jag känner varje dag. Jag känner också hopp, framtidstro, styrka, längtan till förändring, kreativitet, tacksamhet och enormt mycket kärlek. Jag är stark, men ibland är jag svag. Det är ok.


MIDSOMMARDAGEN vaknade jag först, precis som jag brukar. Det här är min lilla stund av att känna, reflektera och gråta. Min härliga stund då jag kan vara bara jag, med bara mina känslor. Stunden då bara jag räknas. Skönaste stunden på hela dagen och jag älskar den.


Idag kommer min kusin Linda och barnen hit och jag längtar efter att få se Joline lysa upp. Jag hoppas att jag kommer att ha en bättre dag idag, men egentligen längtar jag bara hem till Alicia. Jag ska i alla fall försöka att vara närvarande och leva i nuet. Försöka att se solen som lyser och påminna mig själv om att vi ska hem imorgon så att jag borde ta hand om den här dagen och att Joline kommer att vara jätteglad som ska få fiska och hänga med tremänningarna. Att jag kan försöka njuta av den här dagen samtidigt som jag längtar efter Alicia. Det ena utesluter inte det andra.


23 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Någonting hände för en vecka sedan. När jag och Lina gjorde Yran. Jag fick träffa mig själv igen och jag kände mig genuint lycklig. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag kände mig lycklig (och det gäll

Jag har haft hög frånvaro här. Det blir lätt så när jag mår riktigt dåligt. Då finns det inte någon ork till något och jag blir handlingsförlamad inom samtliga områden av livet. Så kände jag faktiskt