• asa692

JAG LYSSNAR ISABELLE

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla känslor utom lycka och glädje. Precis så som man föreställer sig att det känns att förlora ett barn. Jag har hela tiden lyssnat på mina känslor och accepterat dem. Inte en enda har jag tryckt in i bröstet. Jag har gråtit öppet, skrattat om jag kunnat och bara varit tyst. Och någonstans mitt i allt så har jag kunnat höra Isabelle prata med mig. Hon har tröstat mig, peppat mig och jag ser henne ofta framför mig. Det vackraste som finns.


Väldigt tidigt kände jag att Isabelle måste få behålla sin mamma. Att jag inte får förändras till en person som hon inte känner igen. Att alla mina flickor behöver sin mamma och att jag så långt det går måste vara stark och fokusera på att hylla henne. Göra henne stolt. Helt samma person går ju inte att vara eftersom inget är som det ska vara längre och den där riktigt lyckliga känslan kanske aldrig kan infinna sig igen. Men... Man får aldrig någonsin ge upp. Och jag är helt makalöst grym på att kämpa. Så, här är min största fight hittills i livet.


I samband med årsdagen för att Isabelle försvann så fick jag Corona. I elva dagar låg jag på soffan. Jag mådde skit både fysiskt och psykiskt och det blev av någon anledning vändpunkten till allt? Såhär i efterhand tror jag att det var Isabelle som gav mig ett år av att må riktigt dåligt på och sen gav hon mig en knuff i rätt riktning. NU FÅR DU BÖRJA LEVA MAMMA! Det började med att jag struntade i de där två onödiga glasen med gott vin på helgkvällen och jag kände mig på en gång så mycket starkare psykiskt. Känslan av Åsa för 10 år sedan började snabbt att smyga sig tillbaka. För några veckor sedan skaffade jag gymkort (som jag har velat göra länge men inte orkat ta mig för). Så nu har jag spenderat ungefär fem av sju dagar på gymmet och jag har redan ett behov att få gå dit. Jag längtar på riktigt. Önskar att jag kunde gå alla dagar. Och veckan som var nu, var pricken över i:et till förändring.


Jag vågade äntligen fråga min chef om hon skulle anse att det vore konkurrerande verksamhet om jag började tillverka och sälja praliner utanför jobbet. Hon sa nej...kör! Och jag kan inte beskriva den känslan!! På riktigt.. Jag får tillåtelse att starta Bellas, vid sidan av mitt heltidsjobb. Jag riskerar inga stora pengaförluster och har tryggheten kvar i inkomst. Jag har gjutit praliner vid bara ett tillfälle, men det fick mig att vakna. Det är det här jag ska göra nu! Det här kan vara Bellas! Jag får både skapa sött och vara konstnärlig och genomföra min dröm. Att ha något som är bara mitt, ja, eller vårat. Bellas.


Det är tragiskt egentligen... Att jag i så många år inte har orkat förändra något. Sen när det värsta tänkbara händer så börjar förändringar ske bara ett år efter. Det låter konstigt och otänkbart både att skriva det. och för er att läsa. Som att livet kan falla på plats under de här trashiga förutsättningarna? Hur??? Men det är helt och hållet kärleken till Isabelle och hennes kärlek till mig som har skapat det här. Att hon har guidat mig, att jag har velat göra henne stolt. Att jag har lyssnat på allt som jag hör. Jag kan bara beskriva det som ringarna på vattnet. Och allt började med att jag förändrade en liten grej för mig själv.


Nu ska jag börja leta efter en liten lokal att vara i och jag har hopp inför framtiden. Jag får inte bli gammal och inte ha levt. Det är min största personliga rädsla. Ett liv får inte slösas bort, bara levas. Isabelle fick aldrig den möjligheten och jag är skyldig både henne, mig själv och flickorna att leva på riktigt. Jag vet att Isabelle kommer att vara med mig hela tiden, prata till mig och peppa. Men jag önskar såklart att hon i livet, fysiskt, hade fått se vilka förändringar som hennes mamma gör. Men jag kanske aldrig hade gjort dem då? Fy vad hemskt! Att jag var tvungen att nå botten av livet för att förändra. Tack älskade fina Isabelle för det bandet vi har och alltid kommer att ha. För att du är min person och den absolut närmsta. Min allra bästa vän. Du är det finaste jag vet och jag ska fortsätta att lyssna. Jag lovar att jag ska ge tillbaka så mycket jag bara kan. Att Bellas blir fint och att du får vara stolt över din lilla mamma. Jag älskar dig oändligt min fina flicka. Med tårarna rinnandes, TACK älskling.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna