• asa692

JULPEPP OCH JULDEPP

Ett Chokladmacronskal avklarat och idag ska det bakas vita Macroner. Jag tänkte testa att måla julmotiv på de vita skalen. Eftersom jag verkar ha en förkärlek till rosa när det gäller bakverk och ritande så får det bli färgschema rosa/röd/vit. Tänker mig polkagrisstänger och julgranskulor och eventuellt slingbelysning rosa stjärnor. Jag hoppas på att komma på fler motiv att måla. Skulle också vilja rita Isabelle i jul-illustration, men eftersom jag inte ens är färdig med den första så lär det ju inte hända någonting med den tanken. Det är så dubbla känslor inför jul. Mina idéer spritter och jag har redan kolla på min första julfilm; Christmas Chronicles och jag går runt i tankar på hur det ska dekoreras här hemma. Nu ska vi ju fira våran första jul i den här lägenheten och det öppnar upp för andra sätt att dekorera på. Och våran första jul utan våran älskling.


Mitt i alla bubblande jultankar så finns såklart Isabelle. Jag satt i soffan igår kväll och tanken på henne sköljer över mig och tårarna kommer. Hur kan du inte finnas älskling? Hur kan jag börja vänja mig? Det är en sådan otäck känsla att vänja sig vid att inte ha ett barn. Ett barn som man varit så nära och älskat i 20 år. Det känns som om att man glömmer bort och det är den mest otäcka känslan. Hur kan det kännas så? Hon som varit min person och bästa vän och förstfödda. Den jag haft det starkaste bandet till av alla människor. Joline låg och pratade med henne igår i sängen och sa återigen: Isabelle, det känns som om att du aldrig funnits. Jag tror att det blir så surrealistisk att man inte riktigt kan skilja på verkligt och inte. Det känns overkligt att hon inte finns och på något sätt gör det även att hon funnits, overkligt. Så tärande. Det är precis som om att man inte vill "gå vidare" för då har man på något sätt bearbetat och det känns det som om att man inte längre sörjer henne. Det känns orättvist mot Isabelle och som om att vi "klarar" oss utan henne. Vi klarar oss inte utan! Vi tvingas leva utan! Fy, allt är så blandat och i kontraster. Jag ser på Alicia att hon också pendlar. Hon informerar mig om att hon inte förstår varför man behöver gråta över att Isabelle inte finns längre. Vi ska alla dö en dag och det kan ju hända när som helst. Hon säger också att Isabelle inte är borta, bara för att vi inte har förmågan att se henne längre. (Så tänkte jag också ofta i början). Men när jag läste Tyras text så blev hon tårögd och ville snabbt prata om något annat. Att vara ledsen och gråta är någonting som Alicia undviker in i det längsta. Hur olika vi är.. Jag tänker att gråtandet är helande och behövs och är trygg i det, medans Alicia tycker motsatsen. Hon har varit orolig över att jag och Nicklas ska gå runt och gråta hela julen för då vill hon hellre fira jul någon annanstans. Självklart ska jag göra allt jag kan för att både Joline och Alicia ska få en fin jul med alla förutsättningar till glädje, men jag tillåter mig absolut att även få vara ledsen samtidigt. Hur kan jag inte vara det? Min älskling är ju inte med. Jag får blanda lite helt enkelt. Förmedla till barnen att det är en fin jul och hylla Isabelle i att göra mitt bästa för känslan, men gråta också. Blir det för mycket av tårarna så får jag väl smita iväg till toaletten. Förbaskat... Nysminkad och skriver om Isabelle igen så att tårarna rinner och jag blir upphämtad av min kollega om tio minuter.

2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla