• asa692

KÄRLEK STÖRRE ÄN SORG

Vi är motsatser, jag och min man. I det mesta. Även i sorg. Jag vet att vi alla hanterar sorg på olika sätt och så måste det ju få vara. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hans sätt är mer tärande än mitt. Det gör så ont att se hur ont han sliter. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte har något val i den här situationen. Alicia och Joline förtjänar det bästa och min sorg får inte ta över livet. Det får lov att vara parallellt. Jag kan sörja Isabelle i det bottenlösa, bryta ihop och känna att allt är meningslöst. Men jag kan inte tillåta mig själv att stanna där eftersom livet fortfarande har en mening. De jag älskar är också i det här. Det är inte bara jag och mina känslor. Två barn är kvar. Men Nicklas kan inte tänka så. Han fastnar i sina egna känslor och sorgen förvandlas mer till ilska än tårar. Det där tunga i bröstet på honom bara byggs på och han blir allt mer arg. I den här familjen skulle jag säga att jag och Joline hanterar sorgen på samma sätt. Vi kan både gråta och skratta till alla minnen. Vi tittar på bilder och videor, gråter, tappar hopp, minns och skrattar. En blandning av allt. Men det är skönt att få titta på henne, för då känns hon så mycket närmare. Alicia tänker att inget har förändrats och vill att allt ska fungera precis som innan. Hon pendlar i att inte visa några känslor till att uttrycka dem. Bäst gör hon det i text. Men hon undviker gärna att visa några känslor eftersom det är jobbigt att vara ledsen. Och Nicklas är arg.


Joline fick lämna Coronatest i torsdags och vi förberedde oss mentalt för att vi eventuellt skulle var tvungna att stanna hemma och fira ensamma. Nicklas reaktion var att det skulle vara skönt, eftersom han inte vill fira julen alls. Fullt förståeligt att vilja hoppa över Isabelles favorittid på året. Tomrummet och saknaden kommer att vara så närvarande. Men min reaktion var ändå; nej, hur tomt blir det inte om vi ska vara ensamma den här dagen? Så mycket mer jobbiga tankar kommer att få plats och Nicklas tunga sinne kommer att genomsyra den dagen som barnen älskar. Dagen som Isabelle älskar. Isabelle vill inte bara vara hemma med den lilla familjen. Vi är ju alltid alla..


Det är ju inte så att jag tycker att dagarna bara passerar lättsamt. Jag tvingar ju mig själv att anstränga mig eftersom barnen inte förtjänar mindre. Jag förtjänar inte heller mindre. Igår kväll fick vi svaret att Jolines test var negativt, så det blir en jul tillsammans. Sådan frihetskänsla! Jag är hellre ledsen i närhet av alla andra jag vill vara med på julen, än ensam med familjen. Och jag vill gärna höra skratt och se glada ansikten. Isabelle vill det! Hon vill vara nära alla och absolut lilla fina Emma. Det kommer att vara merparten positivt nu när vi är många, så Nicklas tungsinthet kommer att tona ut. Det andas jag ut för.


I början kunde jag känna att vi kom närmare varandra i sorgen. Att fast vi hanterat det på olika sätt så fanns vi där för varandra. Antagligen var det för att vi på det stora hela låg på varsin soffa i flera veckor och grät och pratade. Det var det enda vi gjorde och just då hade vi det gemensamt. Nu, när det har gått mer än nio månader så är vi på så olika platser. Nicklas är kvar i känslan, men tvingar sig till jobbet och bara gör. Jag har börjat få tillbaka glädjen och kan ha bra dagar. Jag kan se fram emot att gå till jobbet och skapa små meningsfulla mål. Nicklas är kvar med ångesten. Och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom? Meningen med livet försvann absolut när Isabelle dog, men två av livets meningar finns kvar. Nicklas har tappat meningen med livet helt, the end. Jag kan bara lyssna, trösta och stötta. Jag önskar så att han kunde känna som jag. Att kärleken till Joline och Alicia är större än sorgen, eller i alla fall lika stor. Älskling, vad jag önskar att vi överlever det här tillsammans.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla