• asa692

KRASCHEN

Nu kom den! Kraschen.. Jag kände redan när jag gick ifrån jobbet att tankarna direkt fanns hos Isabelle och att jag skulle börja gråta om jag inte sysselsatte huvudet med något annat. Jag upplever att vädret eller snarare att det finns känsla i luften som påminner mig om Isabelle. Som gör henne mer närvarande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.


Jag ringde Nicklas och berättade att jag var tvungen att prata för att inte börja gråta och att han fick hålla mig sällskap i telefonen tills jag kom hem. Direkt innanför dörren kom tårarna. Det riktiga fulgråtet och orden: Jag vill bara få prata med dig igen! Den där känslan av att jag inte orkar mer nu. Jag vill inte. Kom hem älskling!!! Den här ensamheten. Nu är energin och lusten till allt bortblåst. i blinkningen av en sekund! Jag vill inte! Varför skulle jag vilja något någonsin mer? Nu vill jag ge upp. Det betyder att just nu är det bara fokus på att vara. Att överleva.. Inget som helst krav på mig själv mer än att vara en kärleksfull mamma. Framåt och ända fram tills att det vänder. Det kan vända om några timmar, ikväll, imorgon, nästa vecka... Men jag vet nu att det vänder igen. Upp från den bottenlösa hjälplösheten.


Det låter fullkomligt idiotiskt att vi för bara några timmar sedan hade möte på jobbet och pratade julsortiment. Att vi ska ta bort och lägga till tårtor. Att jag var delaktig och pratade över en kopp kaffe. Nu är allt bortblåst och har rämnat. Just nu känner jag bara: Vem fan bryr sig??? I det här tillståndet så skiter jag i precis allt. Allt obetydligt som inte handlar om min närmsta familj bekommer mig inte och har inget som helst värde.


Och det är ok. Det får kännas så! Det är inget konstigt. Det är mer konstigt att man faktiskt inte befinner sig i det här tillståndet hela tiden. Jag vet nu att det här bottenlösa inte är mitt enda jag, utan en del av mig. Jag vet att jag faktiskt kan bry mig om annat, parallellt med sorgen. Bara inte just för tillfället.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla