• asa692

OLIKA

Uppdaterat: 15 juni

Älskar studenten! Älskar att se hur glada och finklädda alla är. Jag vill också hoppa upp och vara med. Det vill jag varje år :)


Efter att ha tillverkat tårtor i massor till alla vackra ungdomar så gick jag och Joline ut för att titta på flaken. Musiken, glädjen och känslan. Nu känns det som att sommaren är här.


Nicklas tycker att studenten är en jobbig dag, för han tänker på Isabelle. (Hon hoppade ju av gymnasiet, så för mig förknippas inte studenten med henne alls). Han åker tillbaka i tiden till när hon gick första året och kunde se henne framför sig på ett flak. Förhoppningarna som fanns. Känslorna som uteblev. Allt som kunde bli, men inte blev. Vi fungerar verkligen olika. Jag tror att våra olika förmågor att få utlopp för känslor spelar in här. Att vi bearbetar på så olika sätt och har olika tankemönster. Mina känslor kommer ut i tårar som går över till någon form av prestation. Att jag behöver göra någonting som får Isabelle stolt. Jag upplever att Nicklas känslor kommer ut i frustration och en känsla av hopplöshet och orättvisa.


Nicklas sörjer också fortfarande att vi inte kommer att få uppleva Isabelles barn. Och varje gång vi ser någon föräldralycka i en film så blir han ledsen. Det här kommer inte att hända henne. Isabelle fick inte det här. (Och jag förstår de känslorna).


I början sörjde jag också att Isabelle inte fick uppleva att bli mamma själv. För det var hennes högsta önskan. Hon har alltid längtat till den dagen då hon själv skulle få bilda familj. Det var egentligen det enda målet som hon hade. Så jag grät över min förlust att förlora Isabelle, men också hennes förlust att inte få bli mamma. Jag får inte dela den glädjen med henne. Och Alicia kommer inte skaffa barn alls. Jag kan inte tänka mig en person som är mer motståndare till att bilda familj än henne. Haha... Så jag sörjde förlusten ännu mer därför också. Nu har jag gjort en helomvändning och känner att jag inte har behov av att bli morförälder alls. Jag kan med glädje känna att det för mig räcker att ha bara mina barn, som barnen i mitt liv. Jag behöver inga fler. Och all tid som jag skulle lägga på mina eventuella barnbarn, kan jag investera i mig själv och dem istället. Så. Win win... Jag är tacksam för att min hjärna fungerar som den gör. Den lappar ihop alternativen som finns och automatiskt hittar den en positiv utgång. Det är väl en överlevnadsmekanism i guess..








3 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

MIDSOMMARAFTON och jag känner mig inte glad. Jag kände mig glad igår. Vi åkte runt och handlade inför att åka till Ljungdalen och vi satte en midsommarkrans hos Isabelle. Dagen var full av saker att g

Det här är mitt liv. Det här är jag. Som jag har skrivit tidigare så lever jag lite i mina två världar samtidigt. Jag har en fot i verkligheten och den andra i fantasin. Jag är i grunden positiv, star