• asa692

SAKNAR OSS

Igår kom de. Tårarna. När jag gick hem från jobbet och ser det vita täcket ligga över marken så började en känsla smyga sig på. Som att få uppleva en bekant dag som jag inte sett på länge. Ju närmare hem jag kom, desto mer bekant kändes det. Tills det slår mig. Jag kunde se Isabelle framför mig. Hur hon kom emot mig, glad för att träffas och redan lite pirrig inför att julen känns nära bara för att det är vitt. Hur hon berättar att barnen på dagis var överlyckliga som fick gå ut och leka i snön och kanske hur de minsta barnen satt orörliga i sina stora overaller. Jag saknar dig så mycket min älskling. Jag saknar alla oss tillsammans. Våra tjejiga familjestunder med allt från pratet i munnen på varandra till när vi sjunger tillsammans allihopa och dansar loss till musik. Igår var det så mycket du älskling. Jag var tvungen att titta igenom kort och videor på mobilen. Gråta och titta. Det är så mycket konstiga känslor. En känsla av att jag vant mig med en vardag där vi inte pratar med varandra varje dag. Så konstigt hur man kan vänja sig. Samtidigt en rädsla för att få en känsla av att det här är normalt. Att vardagen är normal. Joline sa för någon dag sedan att hon glömmer bort att Isabelle har försvunnit och jag förstår vad hon menar. Det upptar inte tankarna dygnet runt längre utan kommer som slag. Hon upplevde också en känsla av att det känns som om att Isabelle aldrig funnits. Den känslan kan jag också förstå. Av den anledningen att det känns som om man levt två liv. Ett innan händelsen, tillsammans, och ett annat, efter, med en otrevlig ensamhet som man inte riktigt förstår. Hjärnan gör väl vad den kan för att vi ska överleva och tar till strategier som övergår förståndet. Joline behöver nog också sätta sig och titta på bilder videor. Jag vill inte att hon ska behöva bära på rädslan att glömma bort. Glömma bort det finaste som vi har fått ha.


Jag vet inte om det är så smart egentligen att sitta och skriva på morgonen om känslosamma saker. Jag har fortfarande svullna ögon sen igår. Men det ska ju genomlevas, den här skiten. Är tacksam över att både Joline och Alicia trivs så bra i skolan just nu. Det är som ett litet plåster på allting. Att inte behöva hantera jobbiga vardagliga situationer parallellt med saknad. Det håller ju inte i sig så länge kanske. Men det är en otrolig lättnad varje dag som Alicia känner att det har gått bra i skolan. Det finns inget som gör ondare än barn som inte mår bra. Förutom ett barn som försvunnit då. Barnen är min enda akilleshäl. Den enda gången jag blir lamslagen av livet på riktigt och får ärr i själen. Barnen.


Min plan är att gå upp och börja jobba heltid i mitten på december. Vet inte hur smart det är så här på förhand. Julen kommer känslomässigt att vara jobbig och mellan julen och ända fram till en bit efter årsdagen då Isabelle försvann kommer det säkert att vara lika. En extra jobbig period. Men jag tycker att jag känslomässigt är på en bättre plats och att jag är mer lik mig själv nu, så jag tror att det trots alla känslosvängar kommer att fungera. Försöker göra om hela känslan i huvudet. Från att tänka att julen är tung utan Isabelle och att saknaden blir mer påtaglig vid högtider, till att tänka att hon älskade julen. Att allt som var vi ska det finnas mycket av. Julen kan vara en hyllning till Isabelle och om hon är med oss så vill jag att hon ska känna igen sig. Jag vill att hon ska känna sig hemma. Jag försöker att tänka hälsosamt. Att inte förtränga känslorna som kommer, eller saknaden och tårarna. Utan låta de få rinna. Men utan att glömma bort hur fint vi har haft det tillsammans och hur mycket hon älskade just julen och hur mycket vi älskar det tjejiga lyriska och familjära.

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla