• asa692

TIDIGARE MORGON

Alicia kom in kl 03.30 efter att ha haft mardrömmar för andra natten i rad. Någonting liknande sömnparalays. Så mysigt att få ha båda tjejerna i sängen. Det slutade dessvärre med att jag och Joline inte somnade om, så nu sitter jag och Joline i köket. Hennes flingorna är upphällda och klockan är 04.45. Det ser ut som om att Joline får en lång dag. Hon som ska ha med sig en vän hem och gå på Jamtlinatt. Jag får en ganska skön kväll om det går som tänkt. Jag kryper ner på Jolines rum vid åtta ikväll för att förhoppningsvis lyckas somna. Är inte van att somna utan Joline, så det är bara att hoppas på det bästa. Har upptäckt att min hjärna följer ett mönster så fort jag ska sova ensam. Tankarna går direkt till Isabelle. Jag blir orolig i förväg när jag vet att jag ska somna utan Joline eftersom jag alltid, alltid tänker på Isabelle när jag ska sova om lilla pinglan inte ligger bredvid mig. Tack och lov för en halv insomningtablett. Utan den hade det varit tortyr att lägga sig. Antar att det är placebo som får mig att somna bättre eftersom jag halverar den minsta dosen (är inte så förtjust i tabletter). Men så fort jag skippar den är jag tillbaka i tankarna och just vid sovtid är det helt fel sak att tänka på.


Imorgon ska jag in och jobba så att alla pappor får sina farsdagstårtor. Just nu känns det bra att få gå in i konditoriet själv och köra ett eget race. Jag brukar inte tycka det. Jag brukar oftast förknippa det med stress eftersom man inte vet i förväg hur mycket som ska tillverkas och eftersom jag har höga prestationskrav så kan jag inte skynda mig för mycket om det skulle behövas eftersom jag tycker att det leder till sämre resultat. Och när jag skapar, då vill jag att det ska vara fint utan slarv och genvägar. Alla förtjänar den där goda och vackra tårtan som de väljer att komma till oss för att köpa. Och jag förtjänar att älska att skapa.


Som jag ser det har jag två olika varianter av prestationsångest. Den ena vill skapa vackert och ger mig en liten positiv ångest som ser till att jag presterar bra och inte nöjer mig för snabbt. Den ångesten är min egen som jag lägger på mig själv. Den gillar jag. Den är konstruktiv och triggar mig. Den andra kommer utifrån. Den kommer av att andra inte mår riktigt bra och stressar och har luddiga förväntningar och luddiga mål och är otydliga. Då mår jag indirekt dåligt och vill fly på en gång. För då vet jag inte vad som förväntas av mig eller vad jag ska förvänta av mig själv. Vad är målet här? Vad är rätt och vad fel? Jag har en extremt "duktig flicka" i mig och så fort jag känner det minsta att jag kanske inte sköter någonting oklanderligt så blir det en ångest. Samma känsla och rädsla som när man fick skäll av en vuxen när man var liten, men helt ärligt inte förtjänar det eller ens förstod vad som var fel. Otydligt. Do not like!






1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Tack för att du är hos mig så ofta älskling. Även om det också ibland leder till en gråtattack i utgången till IKEA, när jag hör dig påminna mig om att köpa med mig Lingondricka. Jag vill också tacka

Det känns som att den här helgen har varit otroligt lång och det är ju alltid positivt. De nya rutinerna gör susen. Både igår och idag kunde jag efter kaffe och havregrynsgröt morgonträna. Min hjärna

Det sista året har som alla förstår varit fullt utav sorg, tårar, ilska, frustration, hopplöshet, maktlöshet och alla andra känslor som kan tänkas infinna sig när det värsta tänkbara händer. Ja, alla