• asa692

VÄNTAR PÅ DIG

Känner mig tom. Rastlös i kroppen. Det känns som att jag bara går och väntar. Väntar på att du ska komma tillbaka. Saknaden äter upp mig inifrån nu och jag gråter tills jag spyr. Livet är färglöst och jag anstränger mig varje dag för att hitta värde. Här och nu skiter jag i livet och förstår inte hur eller varför jag ska fortsätta utan dig. Hur ska vi någonsin kunna känna glädje igen? Vi anstränger oss allihopa eftersom vi inte har blivit lämnade med något val. Men vi är så trasiga. Tack och lov är Nicklas med Simon och Hampus och fiskar och tjejerna sover, så att jag kan sitta i min ensamhet och storgråta, snora och spy vad bäst behagar mig. Det gör ont att vara människa. Kontraster. Ena dagen ger man upp och andra dagen orkar man sikta högt. Jag känner panik över att jag inte vet vad jag ska göra för dig... I början kunde jag åka upp till din plats och ändra om eftersom det inte var fullständigt, men nu ser det mer ut som det ska och min uppgift har försvunnit lite. Vad ska jag göra? Jag tappar mening. När du fyller år har jag planerat att vi ska ha picknick hos dig och jag ska köpa heliumballonger och blommor. Den dagen kommer jag att ha mening, för att jag gör det för dig. Men fram till dess.. Vart ska jag ta vägen? Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och ha Bellas nu på en gång. Då allt jag tillverkade var för dig. Mer mening.


Lyssnar på Ophelia på repeat och vi snuddar varandra lite då. Det känns som om att vi bara är ett samtal bort eller att du snart kommer in genom dörren för att hälsa på. Jag vet redan att du tycker bättre om hur den här nya lägenheten ser ut. Det är mycket jag vet utan att få höra dig säga det, eftersom jag kände dig lika bra som mig själv och vi var så lika på mycket. Du hade tyckt om att hälsa på här. Jag vill bara få krama om dig älskling. Det är så jobbigt att ha vetskapen om att alla andras liv går vidare. Just nu är jag fast i sorgen och har inte förmågan att bryta mig loss. Men det gör inget. Jag tycker om sorgen. Jag tycker om att gråta hejdlöst efter dig, eftersom det känns rätt. Det är rätt att känna hopplöshet. Lika rätt som det är de dagarna mina tankar på dig stärker mig. Jag är så ensam utan dig! Alicia och Joline är mina barn. Du var mitt barn och min bästa vän. Har just läst igenom alla sms vi skickat till varandra och jag är så ledsen över att se att jag inte kunde hälsa på lika mycket som du ville. Att min vardag med dina systrar kom emellan. Ändå träffades vi flera gånger i veckan och pratade varje dag. Men jag önskar såklart nu att jag hade sprungit till dig så fort du skrev. Du hade mamma-abstinens ibland... Min älskling. Och jag har Isabelle-abstinens. Det sista du skrev till mig var att du hade lagat lasagne med fetaost och att du blivit värsta mästerkocken. Knappt ett halvår hann du bo med Simon. Jag får ändå vara tacksam över att jag fick ha dig hos mig den tid jag fick och att vi hade det starkaste bandet som två människor möjligen kan ha. Att vi var vi.. Vårat band kanske var så starkt just därför att våran tid var så begränsad? Fast jag kan känna tacksamhet för att vi tillsammans var bäst så lindrar inte det någonting. Jag väntar ändå på att du ska komma tillbaka. Och som Joline säger.. Kan inte allt det här bara ha varit en mardröm. Kan vi inte få vakna ur mardrömmen nu? Vilken jävla skitsemester.. Det kan inte ens kallas för semester. Varje dag just nu är bara överlevnad, varken mer eller mindre.

42 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Någonting hände för en vecka sedan. När jag och Lina gjorde Yran. Jag fick träffa mig själv igen och jag kände mig genuint lycklig. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag kände mig lycklig (och det gäll

Jag har haft hög frånvaro här. Det blir lätt så när jag mår riktigt dåligt. Då finns det inte någon ork till något och jag blir handlingsförlamad inom samtliga områden av livet. Så kände jag faktiskt